— D. 28 Febr. om aftonen. Tord John Yrussel och Tord Lands vomne afgåswo i dag, den förre i underhuset och den sednare i i öfwerhuset, berättelse om förloppet af ministerkrisen, hwars resultat går derpä ut, att krisens afslutande beror på hertigen of IVeling: ton, fom i denna sak blifwit of Drottningen rädfrägad. Hwilka sammankomster äro förbjudna? (Ferts. o. fl. fr. föreg. nr.) Hwad det första påtudet beträffar: få är deri tydligt och bs stämdt föreskrifwit att Söndageförhör od) daglig bön och läsning i den beliga Skrift skall ske i hwarje bus, och att barn, anbörige och tjenstefolk skola af föräldrar : och busbönder eller genom deras om: sorg troget underwisas. Den husliga andakten dagligen och buslig underwisning i i dri: stenromen, ärminstone bwarje Söndag, äro alltså föreskrifna genom denna Kungliga lag, och hwar och en, som försummar dessa pligter, bryter ide blott emot Herrans lag, utan äfwen emot denna fams bällslag och bör anklagas för lagbrott likasäwäl fom de, hwilka bryta emot den andra punkten i ofwan anförde lag. Hwad den andra punkten beträffar: få bar Kongl. Maj:t der med welat hindra det spridande of swärmeri och willomeningar, fom få lärt funna uppstå, om hwilken fom helst, äfwen den räaste och okunnigaste, finge uppträda och hålla dylika sammankomster, utan att någon wardade fig derom och bade tillsyn deröfwer. Men att Kongl. Maj:t ingalunda Haft til assigt art förbjuda den Heliga Skrifts läsning och gemensam uprbyggelse i sällskapslifwet, derom funna wi wara förwissade redan på den grund, att ett sädant före bud tydligen ligger utom gränsen af all menfklig rättigbet och det torde wara swärt att bewisa att nägon af Sweriges Konungar, fee ran wår fyrka blef evangelisk, tislätit fig art ingripa i den bimmelske Konungens lagstiftning på ett sådant fört fom detta skulle wara; men beta placatet wisar en mycket bättre anda, än art någon sadan afsigt kunde hafwa legat till grund derför. Wi hafwa också uti sjelswa ordalydelsen ett tydligt bewis, att denna fog ingalunda är syftade att utesluta Christendomen ur sällskapslifwet bland de undersätare, fom i sitt sällskapslif wille bafwa någon christendom. De orten, kände och okände wisa tydligt, att sädane sammankomster blott då äro förbjudna när ide blott fände utan cc okände få wara tillstädes, få att en sädan samling kunde uppstä, hwaruti äfwen bofwar kunde inblanda fig och ästadkomma allt möjligt oslick om alle banda wåda. — Man bar wisferligen i wår tid hört en och annan yttra den meningen, att i kyrkan och i det busliga Kfwet wore dri stendom och uppdyggelse på fin platå, men icke i sällskapslifwet. De som så mena hafwa swärligen nägot rätt begrepp om christendomens wåsende och den christligt sinnade själens bebos. Cbristendomen är ämnad att genomtränga, förätla och förklara hela det menskliga life wets alla förhällanden. Nu eirkänner bwar och en, att menniskan bar behof af sällskapelif och behöfwer umgänge med likar till den inre menniskans uxpfriskande och utweckling, och till befrämjande af inbördes wälfärd och trefnad. Skulle nu de, fom äro christligt fins nade lemna bela fin christendom bakem fig, då de kommo tilisammans, och skulle de då aldrig få tala om det som ligger deras bjerta närmast och för dem är af allting det dyrbaraste? Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen och de fom hafwa själ och finne wända till Herran och hans ord, till ljusets rife och ett bögre lif, bafwa onckligen i fina rikeangelägenbeter samma yttranderätt, fom bwar och en tror fig hafwa att både i mindre och i förre samqwäm tala om statens styreske oc om borgerliga angelägenheter. Det är redan en allmän klagon att många finnen äro få wände åt stateangelägbeter och rolitik (statskonst), fom de fleste doc ide förstä, rt rerigenom mycken betänklig oro och gäsnina, ja, uppror och blods. utgjutelser hafwa uppstätt, men ännu bar det ide fallit den lagftife Sm fs ER PA PR A