Jtsätttu KI 7 PM CE J detta första häfte finner man en siark päminnelse om Mystecres be Paris. Den bekanta krogscenen med slagemalet, fom öppnar Sues roman, återfinner man bär på kaffeet Lendon i Skeppar Carls gränd; i hället för fälistären, ystol mästaren, har man här lejonct, väfs wen, tjuren o. s. w.; marieblomman återfinnrr man här i vrmitfippan, en ofänd, mysist, i karra msnoept person af intressant utsseende uppträder äfwen här såsom öfnerallt och ingenfädeg oc allwetande. Författaren Har frikostigt inblars dat tjufspräket i fina bjeltars samtal och lofwar att wit första de lens slut meddela ett fullständigt register deröfwer; författaren näms ner ide om dessa ord (af hwilka en del bland de anförta höra till det werkliga romanispråket, andra til skojarspräket) bärröra från egna forstningar och antedningar, eller om de äro hemtade från den bekante Dios Per Anderesons efterlemnade förteckning. I förra fal let stall det blifwa imressant att jemföra förf:s ordlista med denna förteäning och med den fom Eilert Sundt lemnar i fin bof om Fans serne. J denna roman synes of emedlertid ide rätta platsen ha warit för meddelande af dylifa forskningar och anteckningar. en : (Vore.). Hwarjehanda. — En ung hustru af aktningswärd familj mötte d. 8 d:e inför råtta i Paris, anklagande sin man för de grym maste misshandlingar jemte mordförsök. Den änklagade, Allart, en ung bandnvere fare, syntes lifgiltigt åhöra klagomälen. Den sorgklädda anflagerskan wäckte allmän uppmärksamhet; knapt 19 är gammal och ännu ganska wacker, bär hennes ansigte dock ett lidande uttryck. Hon af: lade följande af snyfmingar afbrutna berättelse: Den 8 Juli förl. är gifte jag mig med hr Allart, och strax und er första dagarne af wärt äktenstap, började han göra mig olycklig. Utan minsta an: ledning å min sida utöste han af swartsjuka swära förnärmeljer emot mig; jag hoppades winna honom med eftergifwenhet, men bang exaltation gick få wida, att han uppfordrade mig att dö med honom; flera gänger föreslog han att qwäfwa oss i kolos. Då jag afslog Detta, twang ban mig an skrifwa ett skamiigt bref Hl mma foral. drar, hwari jag skulle beslylla mig sjelf för brott, dem jag aldrig begått. Jag gaf efter för bans begäran, och satte mitt namn une der dessa beskyllningar, först då han satte rakfnifwen på min hals. Derefter syntes min man blifwa något lugnare; om aftonen sånde han brefwet till mina föräldrar och twang mig nästa dag att muntligen i deras närwaro upprepa beskyllningarne, få ratt war jang för honom. Nagon itd dercfter söljde jag bonom till hans mer i Aisne-departementet, der wi uppeböllo oss i tre månader, hwarunder ban ej missyandlade mig. Forst då wi återkommo till Parie, gick ban få längt, an jag icke wille eller kunde utbärda längre. Hun päfann ajt wilja twinga mig till bekännelse, det jag stod i ett brottsligt förhållande till min — broder, Da jag wågrade, tog ban en knif oc) far mig lätt i halsen; då blod flöt, aftorkade han ret med fin: grarne, wisade mig några droppar deraf Bnder deesa ord: fer tu tetta blod? D.reft du icke tillstär allt, stall ditt blod flyra I firöme mar öfwer detta goli.7 Jag smarade ait jag icke kunde ullsta en fådan skam; då grep ban om min hals med fina bänter och weed: lade mitt hår om den för att qwålja mig, dock bejvate han fig. Nägra dagar ssednare misshandlade han mig på det Famligaste om aftonen, och då jag afklädt mig det falla rummet, förbjöd ban mig an gå till sängs etter päkläda mig. Då ban fallit i sömn och jag ej kunde uthärda längre för föld, öfwerträdte jag bans befallning oc) gid i säng. Han märke vet firar och kastade mig wäldsamt ut sängen på golfwet. Han hotade, fom tan fade på fit brutala språk, med att rissa upp mig. J ten firid, fom nu urpstod mellan of, lyckades jag att bemäktiga mig kniswen, fom jag kastade in mellan sängen och wäggen. Derpå slog han mig med stöfwelklacken i bufs wudet och bet mig i handen. Han iillät mig förft några ögonblicks sa Hå aa hästidlinsen löfwade att infooc orsenik HAR Hy As er