bland wanskapsoarna t ewig brand och hämta tankar ur de tystas land. Hur gerna då frän lifwets alla ställen wi famna dagen, morgonen och qwällen och sluta med oändlig segertröst ett universum till ett saligt bröst och tro oss samla, brinnande i hågen, de sköna färgerna på himlabågen, och dansa swärmiskt, ungdomsfriskt och gladt från sol till sol i lifwets stjernenatt. Men när en gång da tingen wi beskattat och tro of; både jord och himmel fattat. wi granska bragderna till fint, hur smatt! Ack menskan är en mikrokosmus blott, ej hwad hon will, men hwad hon kunnat göra skall blott fom arfwedel till henne höra och lefnadsdagen är dock ej forspllld, när tiden äger hennes spegelbild. Wårt halfwa sekel, femti wintrar strött sin köld kring folken, som af strider blödt, och kampen mellan gamla werldens seder med kristnad hedendom i slutna leder, barbarisk, hämtad ifrån wildens bygd, med hopamängd papism som lefnadsdyad, och uya tidernas försoningslära, som söker allas frihet, rätt och ära att jorden blir ett fridens hem till slut; den striden är ju än ej kämpad ut. Hwem wet hwad öden i ev framtid gömmas, förrän den sista wredens skälar tömmas; hwad ömklighet af mannamån och wäld, som i det tysta ligger än fördold, hwad snö, hwad stormig dag det än skall blifwa, förrän den kalla wintrens sista drifwa från menskoslägtets höjder smälta ner och fridens wårsol öfwer iorden ler. Fast tiden yrar un, den febersjuka, pli säkert hårda hjertau eu gång miuka och nationalhat, makt och ägotwist i wänligt handslag lösas upp till sist, då folken mer ej sucka under swärden, men stora tankar gå igenom werlden och lösa kedjorua, fom häfdens makt vå meunskosinnet och på tron bar lagt. Den sommardag skall jorden en gång skada, på frid och sällhet, hemmastadda båda i menskans själ, ta sjelfmant ut sin rätt och göra tiden ljuf och mödan lätt. Suart hörs kulturens röst i morgonwäkten att jorden är en lustgård, skilda slägten blott kallas en familj, ett fadershus, och menskans nationaldrägt Heter ljus. Fast rundt omkrina oå hördes åskors dan wi woro striden likwäl fjerran från, men knot och föndring skaka än derunder wår werldsdels lugn och wåra staters grunder, ty tiden, hugstor för allt skönt och sanut, är mot det gamla ifrig protestant. Wärt fosterland med handen under kinden fatt gladt och lekte med den friska winden, den fria örnen utaf nordisk slägt, fom sopar bort med fina wingars fläkt hwart töcken från wår himmel och wärt situne, att dagen ljus och tanken klar wi finne. Och Du, o Konung, wänsäll såsom förr, när fridssköld hållit wakt wid nordens dörr, har låtit frihet, ljns och skönhet wira owipneliga blommor kring Din spira, och menskorätt od) mildhet träda fram med ädla drag af nordisk kungastam, att äfwen dagens warma fol fan hitta till dem fom än i nattens skuggor sitta. J sommardagen klädd, en herrlig skrund, fom till wårt land, wår kungaborg en Brud och helsades med fång ur nordens dalar af wåreus skalder, lundens näktergalar