Tlende AT renhet och godyet, HON eger, stulle wi ingalunda wilja motsäga en person, som pästode, att hon wore werkligt skön. Det är nägot, som wi sjelfwa skulle wäga att säga, neml. att hon är en engel. Wi mena icke en sädan inregistrerande engel, som Laurence Sterne talar om, och som utan twifwel kommer att sysselsättas med upptecknande af alla de goda och sköna gerningar, hon gjort frän fina tidigaste är; nej! bon är den transporterande engeln (tbat Transfer Angel), fom flyger omkring jorden, öfwerflyttande från de rife och lycklige de egodelar, fom de ide bafwa behof af, till faders och moderlösa, enkor oc) olycklige fom beyöfwa dem, J följd af bwad wi sjelfwe woro winnen till wid konserten, och som wi nu gå att berätta, sätta wi tro till hwarje ord, som wi under ett år eller två läst i tidningarne om hennes wälwilja för Det lägre folket, bennes omsorger för de wanwärdade, hennes hjer: tas ädelmod och bennes älskwärda nedlätenhet, att i en torftig hydda med en säng benäda en arm warelse, som war beröfwad medel att höra benne sjunga offentligen. Säsom troligtwis bwar och en redan käner, är mamsell Lind en blondine, med blå ögon od) ljust hår. Hufwudet war smaffullt prydt med en klädsel af blått siden på högra sidan, harmonierande med hennes werkligen ljusa ansigtsfärg; föröfrigt war hon klädd i alänsande hwitt atlas, garneradt med spetsar af samma färg oms kring balsen. Sina wäl rundade armar höll hon beständigt framför sig, en ställning, som ingalunda war obebaglig, och som tycktes lätta mödan att sjunga, en möda, fom dock nästan aldrig kunde obfervce ras. Dä bon uppträdde, tycktes en massa af det renaste ljud ut aiuta sig öfwer publiken, och bon mäste en läng stund förblifwa i böjd ställning under utbrotten af def entbusiastiska beundran. Sedan bon sluta. de årffilliga nigningar, hwarmed hon beswarade rudlikens döfwande bifallsynringar, antog hon en mycket rak ställning, fom framställde hennes fina figur på ett särdeles fördelaktigt sätt. Denna ställning bibehöll hon under bela den tid, bon befann fig vå fade banan. Det war hennes sätt att wara en förwänande och ingalunda oangenäm blandning af sjelfförtroende oc blygsamhet. Doe: stridligen i besinning utaf maneren bog en dame ar werld, tempe rerade bon den kalla stolthet, fom wanligtwis åtföljer en hög polis ture, med en ljuf enkelbet och en naturlig mildhet, fom man fan anse säfom den bära tolk för ett godt och oförderfwadt hjerta. An: skönt tydligen utan fruktan för krinken af deu samling af herrar och damer, bon bade framför sig — hon kände alltförwäl, att det rylie, som föregätt benne, och bennes uppförande bland oss gjort dem alla till bennes wänner — stolade bon dock icke nu derpå, utan wisade samma djupa resrect för publiken, som en debutant skulle hafwa gjort, bwilken bade baft det mest swära problem att lösa, neml. att före wärfwa tusentals församlade personers gunst. Men, Gud bjelpe of! wi bafwa ju icke under hela tiden sagt ett enda ord om bennes sång. Det är ungefär fom en arnst, h vilken en gång målade ett fruntimmerspoträtt, men glömde ut ögonen. Hon är den största sängerska, fom lätit böra fig i dett land — Malibran bafwa wi icke bört — och Casta Diva, Carnavalen i Venedig för sängerskor, är, sjungen af henne, en förundranswärd yreftation. Hennes duett med Bellctti, How shall I please the lady fair, war intagande. Mest förtjusande war bon t trion ur operan Fältlägret i ShHteften, i hwilken hon fullkomliat tri umrberade öfwer de twå bästa flöjtisterne i wärt land, Kyle och Siede. För egen del woro wi tilläfn entyrs mest bänryckte utaf det utmärkta sätt, hwarpå bon exeqverade en Swensk melodi, kallad perdegoafena fåna, och känd fom echosäng, J korthet sagdt, m:u Lind eger allt, bwad man kan förestalla sig om en mensllig röt, styrfa, omfäng, böjligbet, rikedom, ljufbet, och allt hwad den högsta konstfärdigber fon lägga dertill, för att fullkomna och förherrliga den gudagäfwa, fom blifwit benue beskärd. Denna röst lifwas af en vtterst vift begäfwad själ, fom beståndigt ingifwer densamma de ljufs waste och sublimaste uttryck. Men bwad fom är fronan rå alla Jenny Linds bebag är det ädla bruf, bon gör af fin utomordemliga talent. Hwad fom urmäre fer benne framför alla de namnkunn:ga sängare och sängerskor, fom fyllt werlden med sitt rykte, är det berrliga ändamål, hwaråät bon egnar fin makt att förtjusa. På bistoriens blad finnes icke ett enda spär efter en sådan karakter. Hon tyckes, få witt wi finna, wara den första musifaliska filantrop, fom bar uppenbarat fig, förenande i fin verson förtjensten af dessa båda egenskaper. Artikelsörfattaren yttrar derefter, art bennes utomordentliga re putation och mängdens bänrycking bafwa mycket skäl för sig, just i följd af hennes wälgörenbet, och som bewis derpå, berätiar ban, att efter första fonserten skänkte mamsell Lind bort hela fin andel af LL k ss ÅfA ARA KC MH ANN ANNAN RR