—— p— — 7—2—ppp9 ———2 AOG2 je::::: vit tem. Majorens hjerta slog hörbart, han stod på den rosliga bron mellan lif och död, hans bedjande blick flög genom molnen. MNmen, hördes det bwiskas från de fringståendes läppar. Ploms monet, plommonet bade rört deras hjertan. Alla betäckte sig äter; majorens dödstumma bade slagit. Han hade redan ingen droppa blod mera qwar i ansigtet, ban darrade få häftigt, att ban ide kunde frå rak. För att göra ett slut på hans plågor, lade kaptenen bastigt an, sigrade, sänkte ned ristolen, gaf den ät jokejen, oc) fade förtör nad: Den menniffan är cj wärd Engelskt frut, och gick. Om aftonen syntes ban åter swariklädd på kaffehuset. Ingen gäckade honom, oc) majoren tog afsked.