dan bade ännu ingen fett honom; sjöfaptenens sätt att wara hade bragt bonom utur all fattning. Ui detta fasta, lugna ansigte stod hans död tecknad. i Pistolerne laddades; femton Reg afmättes. Motständarne stodo rå fina platsar. Min Herre, fade majorens sekundant till kaptenen, ni är ten förolämpade, och bar säledes första ffottet. Kaptenen lade an. Dödstystnad herrskade i åskådarnes bualfc cirkel. Majoren bleknade. Kaptenen sänkte vistolen. Emedan br majoren ej lär få andra skottet om jag bar första, skall herr major skinta först. — Herr kapten, fvarate fefundanien, ni tycks wara säfer på er konst, få mycket ädlare är ert ufstäende från första skottet; men jag, wi alla bär, få ide tilläta det Ni stäår bär allena utan någon sekundant. Ni bar gifwit er under nart beskyrd och wåra lagar; skjut ni ö Icfe tydas wara säker min fonst; säker wara. Jag icke kan stryta. Min pistol skjuter wål, skall sjelf få se. Jokej, (ropade ban vå engelska) kasta urp något i wädret denne tog fram fin näsduf. Nej, något mindre, en penning, en knapr, eller något dys likt. Jokejen tog fram ett plommon ur fickan. Kasta det bögt i luften. Gossen fastade tet högt upv, kaptenen sigtade, sköt och plommonet flög sprutande i många bitar. De omlringstående intogos af en paniff fruftan. Majoren war redan lefwande död, hans läppar darrade. Han wille synas rask, ban wille mundtligen tolka kaptenen fin beundran, men han kunde icke tala, bans strupe war plomberad, ban fick ej fram ett enda ord, kunde knapt andas, och hans halsduk tycktes nästan wilja remna. Kaptenen sade icke ett ord om sitt skott på plommonet. Han laddade i sekundanternes närwaro sin pistel på nytt och fällde fig