jag ännu så eländig, att alla föraktade min swagbet efter mifsbrus fade ben för att läta mig lida deraf. Jag måste dä fördraga min styrmors elaka bebandling, snart mäste jag äfwen utbärda mina famraters. Modet är icke annat bos barnet än känslan of d:6 frafter. Min swagbet gjorde mig motstulen; längt ifrån att bärdas of bet onda, ajorde de grofbeter, för bwilka jag war ett mål, mia ännu mera fänslia och bäswande för smärtan och jag lefde uti en beständig försträckelse; men framför allt fruktade jag lärarens hondplagga: twå gånger bade jag undergätt detta grymma straff, och jag bade deraf bibebållit ett få förskräckligt minne, att endast sanfen att derför ännu en gäng vlifwa blottstalld, fom mig att darra i bela frovpen. Jag fölide, fom jag redan sagt er, lärokurserna i Westminsters skola; de 2:ne klasserna i denna skola woro ätski jda genom ett simvelt förbänge, bwilfet war oss uttryckliaen förbjudet art röra. En sommartag öfwerwann sömnen mig midt uti en förFtas rina, fom professoren gjorde oss öfwer Avitole?? skaldekonst; en rös relse i klassen nyvwäckte mig, jag srratt till, och af fruktan att falla, fattade jag uti förhänget, bwilfet gick sönder under mina bänder, och ett fort bål lemnade utsigt till nästgränsande klassen. De begge professorerna wände sig om wid bullret, och blefwo på en gång wvarse den förörelse, fom war gjord. Man funde lifsä wäl anklaga den skolgosse, som befann sig i den andra klassen, på andra sidan om förbänaet, fom mia, men min förwirring förrådde mig, och pros fessorn befallte mia med wrede att komma oc) emottaga tolf flag af bandplaggan. Jag uppreste mig wacklande, säsom en drucken; jag försöfte ant tala för att begära nåd, men fruftan bade flelnat min tunga, mina knän wille ide bära mig, en fallswett betäckte mig; sintligen anländ till professorn föll jag vå knå. Ten förskräckliga remmen war reran upylyftad öfwer mig, då jag börde någon föga: