missleda fig af sefismer och srkenskäl, torde en tillrättawisning ide wara öfwerflödig. Wilbelm grundar sitt första bewis mot spärrningar på reciten i Kongt. Brefwet af d. 22 Sept 1833 (18347) och hwad deri säges mot srärrningar, sedan kolerau en gåug inträngt i det inre af landet. Men detta har icke ringaste tillämpnina på ifrånawarande folerautbrott, ty ännu grasserar koleran endan i Malmö eller mid fusten och har, Gudi lof! ide inträngt i det inre af landet. Och det är just för att hindra denna inträngning, som spärrningar mwidtas gits i flera både ftapel: och uppstäder, och fom landtförsamlingarne i allmänbet på Sockenstämmor destämt höga witen för dem, som underbålla kommunikation med kolerasmittad ort. Wore koleran re: dan kringspridd i det inre af landet, och bärjade bon der på flera ställen rundt omfring sig få, som bon nu bärjar i en af Skänes sydligaste sjöstäder, anlagd vå en upplandning af hafwet, och så, som bon härjade, när nyss åberopade Kongl. Bref af d. 22 Sept. 1834 utgafs, både inom Swea och Götha land; få blefwe fäferlis gen ide fråga i provinserna om få allmän srärrning fom nu. Men äfwen i förra fallet wore det wäl största skäl i werlden, att få många städer eller församlingar, fom möjligen funna rädda fig genom frärre ning, icke lemnade detta medel obegagnadt. Farmakopeen äger icke något specifikt antidoton mot foleragiftet eller absolut botande medi fament mot farsoten, skola wi då försumma att begagna de för sigtig betemätt, fom bittills wisat fig wara de werksammaste till kolerans utestängante? Spärrningen är naturligtwis endast ett yttre bewaringsmedel mot den kontagiösa farsoten, men wida werksammare än alla preserverande klorpreparater och kamfertsamuleter; den bar noligen räddat flera, af farsoten cangripna, frän koleraanfall, än fräkpulvret och de aromatiska kryddorna räddat redan angripna från foleradöd. Bör man då ide anlita det förra medlet, få länge gäls lande förordningar tillåta det? Och det mätte wäl aldrig af nå gon fund lagstiftning funna sättas i i fråga, att wilja hindra ficlfe förswar mot pestartade sjukdomars anfall, eller att betaga den en: skilte eller kommunen rättigbeten att få länge fom möjligt söka rädda lif och helsa! Twärtom fe wi med glädje, att Höga Wederbörande wid nu inträffade olyckfall i EStåne betrakta personer kommande från någon af de i denna provins spärrade städer, fåfom kommande från fund ort, då Malmöhus län för öfrigt anses säsom för smitta misstänft eller redan kolera. smittadt. Hwad Wilhelm widare framkastar att regeringen förbjudit spärrning of landswägarne, att städernas frärrningsbeflut funna bry: tas utan lagligt answar, att fulla lagligbeten af viten i detta affes ende fan dragas i twifwel, att waktkärens waksamhet och nit med tiden förslappas, att sundbetsintygen ide lemna någon fåferbet m. m. bewisar icke, att ju städernas spärrmngsätgärder äro ända mäld. enliga och i många fall wid folerafarsotens utbristande bögst wäl. görande. Det bevifar blott, att äfwen srärrningesystemet bör bållas inom wederbörliga gränser och att denna, fom många andra nyttiga ätgärder, funna af oförständet och ofunnigbeten misskännas och af illwiljan, slugbeten och skadebegäret illuderas. Men hwilket menffs ligt tillgörande kan betrogga fig mot missbrufet? Jngen lag är or öfwerträdbar och ingen fästnina ointaglig. Detta bar alla tiders erfarenbet, juridik och krigskonst ådagalagt. Skulle det derföre av ses kloft, om någon påstode, att inga lagar eller sästningar beböfe des eller funte uppfylla de med dem afsedda ändamälen? Deesa fom andra förswarswerk göra bwad de funra för att betrygga lans det och dess inwänare. Och mera fordrar man icke of dem. Om t. er. uti en mot kolerafarsotens inträngande frärrad stad en eller annan infiytetferif man, ware fig magistrateperson, prest, läkare, band: tande eller brviffen annan person med anseende, som belst, wille sätta fig emot spärrningen, öppet tala för dess olämpligbet och afskaffande och för det ändamåls:nliga deri att emottaga koleran med öppua armar, vå det att def gift, spridt på få många flera håll, måtte de: 2 2 mn mA OD