war redan övvet, od) med en blick bade Marceline uvptäckt allt; också, då fru Rochebonne fom fram till fin dotter, bann bon blott att öppna fina moderliga armar, för att hindra det stackars barnet att falla affvimmad på golfwet. Hwad war nu att göra? eller bwad wille bår blifva utaf? buru funna bjelpa den olyckliga flickan? Denna förskräckliga fåne gelsebala, grafwens förgärd, inneböll ingenting lifgifwande, icke en gång frisk luft, Då fönstret war tillslutet med stora tillästa riglar. Fru Rochebonne tryder Marceline i fina armar, öfwergjuter benne med sina tärar, kallar henne med de mest ömma namn; ack! ingenting ätergifwer benne sitt barn. Förskräckt deraf utstöter bon sönderslitande rop, flår med bhäftigbet på dörren, begärande hjelp. Jntet ljud höres, ingen swarar på hennes rop... Mareeline, alltjemt blef och stel, låg utsträckt på sängen, hwarest några timmar förut bon hwilade i englarnas ljufwa sömn, under bet att bennes olyckliga moder med förtwiflan genomfor deras trvåns ga fängelsebäla lifsom en wild lejoninna, oc uvpgaf sönderslitande rop; vå en gång störtar bon fig emot sin stol, ställer den emot mu: ren, Flättrar upp vå rygastödet, och böjande fig på tåspetsen utsträcfer bon armen; ett uttryck af glärdje undfaller benne; bon fan nå fönstret. Då, utan att tänka vå de fär, fom bon ädrager fig, fönderslär bon fönsterrutorna med fina fina händer, fom i detta ögon: blick bade en öfwermensklig styrka. Glaset skar benne förffrädtigt, hennes blod rann; men luften intränger i deras fängelse och fan