Helsingborgs-Posten – 13 juli 1850, sida 2

drog benne till sitt bröst och öfwerhopade henne med de ömmaste smekningar. Seende den lycka, som uttryckte sig på ett englalikt sätt bos hennes dotter, bade den stackars modren icke styrka att längre till: bafabälla fin förtwiflan, och utbrast i sönderslitande snyftningar. Wid äsynen af dessa brännande tårar, kände Marceline en grym ängflan uppstå i sitt bjerta. Hon störtade fig ur sängen, kastade fig vå knä för fin moder, och bad henne med horknäppta bänder att säga henne, hwad som förorsakade denna gromma smårta. Fru Rochebonne skakade sorgligt hufwudet utan att wilja swara, och nedsöll på sängen fom bennes dotter nyss bade lemnat, hafwande hwarten styrka eller mod emot den förskräckliga olvcka, fom bon ide funde besegra, och fom bon ide wågade läta sitt barn förstå. Marceline, allt mer och mer orolig, kastade omkring fig en fore skande blid, boppandes att finna några frär till den hemligbet, fom war få wigtig för benne att genomtränga. J början bwarken säg eller fann bon något; men på en gång rusade bon uppför att taga ett papver, fom war bopwifit och lagdt på bordet. Fin Rochebonne, fom följde med ögonen alla fin dotters rörelfer, säg detta oc uppaaf ett sönderslitande rop, derefter wille bon taga papperet ifrån Marceline, ty det war det bref, fom den olydliga modren bade skrifwit till den goda blomsterbandlerskan, hwari bon anbesallte åt benne sitt barn, oc utt hwilket bela don förffrådliga sanningen war uttalad. Men, act! Pet war för sent; bref vet