Korall:Armbandet. (Ferts. fr. ur 54) Fru Rochebonne darrade ända til vjupet af sin själ vå, oåf: tådt de breda och täta gallren, bwarmed bennes fönster woro för: sedde, bon blef warse den första ffymt af dagen. Ännu några timmar, fade bon till fig sielf med ängest, och min inncrligt älskade Marceline skall wara ensam på jorden. O min Gud, hwad skall blifwa af benne, den olyckliga arma plantan, lånat ifrån solens lifgifwande blick? tv modersbiertat sprider öfwer sitt barns själ wälgörande strälar, liksom den Gudomliga stjernan sprider öfwer bela naturen. Söndersliten genom dessa förskräckliga tankar, kastade den flac: fars modren en öm blick på Marceline, ännu alltid djupt sofwande, sedan föll bon andäktigt på knä vå den fuktiga stenbällen i fängelfe: vålan, oc) upplyftande fina bönfallande blickar mot bimlen, nedlade pon för den bögstes tbron fin sorg att lemna lifwet, oc) fin under: gifwenhet för hans veliga wilja; derefter åkallade bon englarnes drottning, smärtornes moder och böaföll hos henne om beskydd för sitt barn. Lugnare efter sin bön, wille fru Rochebonne njuta af de sista ögonblicken, som woro benne gifna att ännu hafwa sin dotter, och närmande fig sängen, trockte bon en öm kyss vå Marcelines bwita och rena panna. Då öppnade den unga flickan ögonen och smålog frilla mot fin moder; derefter slog hon armarna om hennes hals,