Korall: Armbandet. (Fortf. fr. ur 53) Marceline följde fin moder. Begge inträdde i fördömelse.salen; detta är den enda benämning, man då kunde gifwa den. Fru Rodhe: bonne war lugn och undergifwen, Marceline lycklig och triumferande; för henne, stackars barn, war befrielsens timma slagen. Också sä länge som domarenas öfwerläggningar warade, mycket korta öfwer: läggningar, (ty hwem hade wågat taga oskuldens förswar?) fmår log Marceline emot fin mors bödlar och tackade dem med blicken. Flera af dem bade ide mod til detta missdäd och nedböjde med fmärta bufwudet; men Fouquier:Tinville och några andra sägo endast bär utinnan en owanlig bisaf, ty brottet medförde ingen annan känsla hos dem; de woro alltför wana derwid. Fru Rochebonne blef dömd till döden. Hon börde sin dom, utan att bwarken wisa förskräckelse eller swagbet; men då allt war slut, od) fom bon säg att man wille skilja henne ifrån fin dotter, utropade hon med hög oc stadig röst: — Hören mig, j orättwise domare, för bwilka angifwelsen är en dygd, som j alltid belönen för att ännu mer uppmuntra den. O! hwad j mästen wara lyckliga i dag, emedan j bafwen sett en dot ter, som har kommit att anklaga sin mor, och som, leende och lock lig, släpar benne till schavotten! Glömmen j då, att j ären skyldige henne en belöning? ty bon bar wäl förtjenat det af fäderneslan: det, ten stackars oskyldiga, fom är okunnig om fist brott, och hwars