Helsingborgs-Posten – 6 juli 1850, sida 2

wel der, sade Fouquier, äter fattande benne i armen och ledde henne till en tung dörr, som öppnades framför dem. Samma förskräckelse, som de första fängarne, bwilka de besökt, bade erfarit, wisade fig äfwen här; allmänna åklagaren tycktes njuta af denna förskräckelse, fom ban ingaf. — Nå wäl, sök min sköna, fade han med samma ton, fom om ban hade uppmanat en hund att efterjaga wildebräd. Marceline säg några ögondlick omkring fig; derefter på en gång borpade bon till med en darrning af glädje och kastade fig om hals fen på en blef och sorgsen qwinna, som höll sig ensam sittande uti ett börn af salen. Hon bade återfunnit fin mor! Men utan att gifwa fig tid att forisätta fina smekningar, drog hon fru Rochedonne efter fig, föreställde benne med ett englalikt smäleende för fin wågs ledare, liksom för att säga bonom: — Håll ert ord, fe här min dyra moder! Odjuret förstod denna den unga stummas tanke, och swarade benne också med en smäleende, men ett djefwulskt fmålecnde, ert olyckebädande smäleende, fom utwisade ett offer mera åt bödeln. III. På det ni må funna förfå det triumferande leende, fom unds föll Fouquier Tinwille, då han fåg Marceline igenkänna fru Rochebonne ibland fängarne, är det nödvändigt att wi gå några måna der tillbaka.