som will störta sig på sitt rof. Marceline lät honom förstå att det war henne omöjligt att swara honom. — AbÄ du är döfstum? det blifwer så mycket löjligare fortfor han med en obyagaligt småleende. Och ban drog den unga flickan med Fa, lifsom om ban fruftat att man wille rada benne ifrån honom. Han inträrde säålunda, åtföljd af den stackars stumma, som war häpen och darrande, ända in ut ett illalufrtande rum, fom tjenade till fånaetfe, bwarest ban wisade henne ett bläckborn od) penna. — Skonda dia att klottra för mig bhwad du will, sade han, och jag skall belöna dig, om det är en angifwelse, som du will göra mig. — Jag will se min mor, skref skyndsamt Marceline. Och bon böll papveret för Fouquier-Tinvilles ögon. — Det är bra, du fall gå och förenas med benne, mumlade miffostret mellan tänderna. Smwar är bon 27 skref ban derefter. — Här, swarade den stackars flickan. — Huru wet du det? Till swar upptog Marceline forall armbandet från sin barm och wisade det för den som frägade henne få, tänkande att han straxt borde förstå henne. Wid denna syn utstötte allmänna åflagaren ett rytande af glädje. — Jag har ändtligen funnit det, utropade han. (Forts.)