Helsingborgs-Posten – 29 juni 1850, sida 3

J samma gondlick, fom dessa små anordningar woro slutade, utgick ur klostret öfwerfängwaktaren; utan twifwel beskyddade För synen de twenne wännerna, ty bändelsen gjorde att det war en af blomsterbandlerskans bekantskaper. — Nå wäl! det är då ni fom är bär, berr Dubois? utropade bon få mart bon säg bonom; det war riftigt wäl, fom, fe bär min sosterdotter, fom jag lemnar bär, ni skall läta henne sälja fina bouquetter, är det icke så? — Ertr ögonblick, ett ögonblick, madam Bidois, fade fängwaktaren, med ett till bälften svotskt utseende; är det säkert, att det är er systerdotter, oc) kommer bon ide för att tala med mina fångar? — Sä tumt ni kan tala! utbrafi blomsterbandlerskan med ett ffallande skratt, bon är vöfftum denna flicka. Ni fan göra er under: rättad af mina kamrater, fom alla älska benne, om det ide är Gud: sens sanning hwad jag sager. — Nå nå, nå nå, Mif ide ond mor Bidois, swarade berr Dubois, fom ide wille stöta fig med manglerskorna i Ia Halle, en då maktig auftoritet; jag ide allenast tillåter er systerdotter at salja fina bouquetter, utan jag tager henne äfwen under mitt beskydd. Marceline betraktade med den största urpmärksambet den ort: wexling, som hade uppstätt; hon förstod att den bandlade om henne, och oroade sig lifligt för utgängen af denna strid; men ett fmåleende af mor Bitois och ett godt bandslag, fom bon såg benne gifwa fång: waktaren, lugnade yenne belt och hället i detta afseende. (Forts.)