den wäg, hwarifrän de hade kommit. Den unga flickan war obeweklig. Madam Birois, tröstlös, wisste ide bwad bon skulle besluta fig till. På en gäng slog bon sig för pannan, fom om en lvcklig tanke der bade uppstätt; derefter, utan att säga farwäl åt Marceline, återtog hon, få skyndsamt fom bennes fetma tillät, wägen till sitt bem. Den unga döfstumma tänkte då att bon hade förtörnat fin wäls görarinna, och att bon ännu en gång war öfwergifwen, lät fit bufs wud nedfalla vå bröstet, oc en flod af tärar lindrade hennes be tryckta bjerta. Mer än en timma förflöt sålunda, och det arma barnet, förs djupad i fin smärta, syntes främmande för allt fom pasferade omr kring benne, då en förtrolig band, fom sakta flog benne vå arten, bäftigt förde benne ur detta smärtsamma drömmeri. Den förträff. liga blomsterbandlerskan stod framför benne med en liten wacker korg, prydd med de mest förtjusande blommor. — Tag, min dotter, tag, fate den wärdiga qwinnan, aftorkande fin af swett drypande panna; fe der bwad du kan sysselsätta dig med och som kan tilläta dig att qwarstanna wid denna port, utan att wäcka uprseende. Du skall göra bouquetter, du skall sälja deraf om du will, och sälunda skall man lemna dig i fred. Marceline förstod straxt sin wälgörarinnas lyckliga tanke, och efter att bafwa ömt omfamnat henne, tog bon fin plats wid ingången till fängelset.