gick hon till dörren, öppnade fönstret, lyssnade med otäligbet, och flutade med att bliva missnöjd, då bon ide säg någon komma. Slutligen slog kl. 11, och nägra ögonblick efter det klockans ljud bade förklingat, öppnades sakta dörren, då en reslig och wacker ung man med ett otwunget och öppet utseende inträdde. — Wälsignad ware Gud! få är du då ändtligen bär, Cbarles! utropade madam Bitois, dä hon fån fin brorson, fom wördnadsfullt hade bugat fig, då ban fann fig i en främlings närwaro. Det är bra; det är bra; du Mall hälsa sedan min Killa wän, fortfor bon med otäligbet; nu bar jag behof af vig, min gosse; läs detta och säg mig hwad det innehåller. i Under det hon talade få, framlade hon för fin brorson den stackars Marcelins bekännelser. Charles, öfwerraskad af detta emottagande, fom han sökte ut. forska, låt fina blickar irra från tanten på den unga flickan och på de papper, fom han Höll i bänderna. Men smäningom fästade dessa sednare hela hans uppmärksamhet, och emot hans wilja fuktades hans ögon med tårar. — Men tala då... tala då! ... utropade blomsterbandlerskan, stampande af otålighet; bar du ockjå blifwit stum? eller will du utledsna mig? — Cyarles började då att för fin tant uppläsa alla de tankar, alla de minnen oc) alla de missöden, fom blifvit upptecknade af den unga döfstumma, hwilken nu med hopknäppta händer och ögonen ba: