Helsingborgs-Posten – 25 juni 1850, sida 2

bon fär känna mina olyckor, skall hon säkert bjelpa mig att uppsöka den stackars fängen. Ty, en dag, utan twifwel, skall nägon annan funna säga henne bwad jag skrifwer. vätom of wänta och hoppas. KÄnnu en sak lugnade henne något, det war att den goda ma dam Bidois hwarje morgon gaf henne att läsa tidningarna, bwarest man säg listan på de offer, som woro dömda till döden; och Gud beskyddade henne ännu, ty beunes mors namn war icke deribland. yganbända, tänkte bon också stundom, är min mor fri nu; bur ru stor bör icke hennes ängslan wara, då hon ide återfinner mig! ... Min Gud! ... min Gud! ... baf medlidande med of! Det war mellan desfa grymma tankar od ljufwa förhoppnin: gar, fom de dagar förflöto, bwilka skiljde wåra tvenne wänner frän söndagen, få mycket efterlängtad af den förträffliga blomfterbandlerfran; söndagen fom slutligen. II. J dagbräckningen uppsteg den goda madam Bidois; hon iord: ningställde och bringade åter i oordning allt uti fin lilla boning, med en nästan feberaftig otälighet; det sontes henne, fom om de göro: mål ben företog, skulle lata tiden fortare framskrida. Marceline be: traftade henne med förwåning, sökande att begripa orsaken till den: na utomordentliga oro; dä den förträffliga qwinnan fruktade att göra henne bekymrad och troende fig borttaga alla smärtsamma tankar, vms famnade hon henne ömt och smälog emot henne. Wid minsta buller,