— —ä————iiqRFQl Sorall:Armbandet. (Forts. fr. ur 48 ) De gingo då att taga platå vå Det ställe, der de föregående aftonen bade träffat hwarandra. Blomsterbandlerskans grannar frägade henne med nyfikenhet bwem det wackra barnet war, som bon sälunda förde med fia; men bon afbröt twärt alla dessa frågor, un der det Hon fade, att detta täcka barn mar Louise Bidois, bennes systerdotter, en stackars döftum, fom hennes föräldrar skickat henne för att lära blomsterhandlarevrket och en dag blifwa bennes eftere träderska; att bon bade gått wilse i går på gatorna, och att endast slumpen så lyckligt hade sammanfört dem. Som allt detta syntes sannolikt, och madam Bidis ide syntes hägad att gifwa andra förklaringar, antog man denna som sann, och den wackra döfstumma blef snart allas favorit. Dagarne förflöto utan att för dem medföra någon förändring, ty det war måndag, då Marceline hade gått wilse, och fom man wet wäntade icke blomsterbandlerskan sin brorson förrän föndagen. Under denna tid ätföljde Marceline hwarje morgon sin wälgörarinna till torget, satte fig bredwid henne, lärde henne att binda wackra bouquetter, betraftate uppmärffamt alla förbigående, och hoppades alltjemt att igenkänna någon af dem, men wille ide aflägsna fig från det enda spär, fom kunde leda benne: benaes mors armband. Om aftnarne skref bon beta fin sorgliga oc enkla bistoria. Min beskyddarinna är få god, fade hon till fig sjelf, att dä