Helsingborgs-Posten – 18 juni 1850, sida 2

— — — —————— Det stackars barnet wisste ännu icke att hennes beflyddarinna war återkommen, och då bon åter säg henne, kastade bon en ångefts full blic på benne, under ret bon wisade benne näsduken liksom för att fråga, om bon sän reda På, bwvad den innehöll; ty bon bade wäl förstätt att den förträffliga qwinnan endast bade gått ut för att erbälla upplysning derom bos någon granne. Madam Bidois gide fade firar denna ömma och uttrycksfulla blid, och gjorde ett sorgligt nekande tecken med bufwudet. Marceline upplyfte då ögonen mot himlen liksom för att bedja om undergifwenhet, och satte fig till bor det bredwid fin goda beskyddarinna. Denna wisade benne all möjlig uppmärksambet; hon lade för henne af de bästa stydena, säg benne med glädje äta, och wille sjelf lägga benne uti Den lilla propra sängen, fom bon hade tillredt ät henne. Det war en öm mors omsorger om sitt älstade barn. Mar: celine war rörd till tårar, och föfte att tacka henne genom fina fmefe ningar för dessa få rörande omsorger. o(Gyd beftytdar mig, emedan han bar ställt mig till denna få goda och tjenstwilliga awinna, tänkte bon, ban Mall ide lemna fitt arbete ofullkomligt, utan låta mig återfinna min mor. Det war i detta ljufwa Hopp, fom det stackars barnet tillslöt fina af tårar trötta ögon och) insomnade. Sömnen infann fig ej få snart hos den goda madam Bidois; att läsa det fom stod vå näsduken war en fir ide, fom ouppbörligt sysselsatte hennes tantar. Hwad kunde den stackars döfstumma säga