— — — ——ä ——— KR orall:Armbandet. (Fortf. fr. ur 46.) Grannarne tröttnade slutligen och drogo hwar till sitt; då frame ställde den goda blomsterbandlerstan fin begäran till mor Picard, utan att likwäl berätta för benne, tillkomsten af denna skrift. Mor Picard, fmidrad af det fom bon ansäg fåfom Fett bewis på förtro: ende, tog straxt fina glasögon, aftorkade dem för att göra glasen fara; derefter uppwecklade bon näsduken med gravitet och betrafs tade den med uppmärksamhet, wände den på alla sidor och slutade med att bekänna för sin byresgäst, att bon icke kunde läsa det slrifna. Denna wisade ett ögonblick bumeur, och drog sig bort, sägande twärt till mor Picard, att bon hade bordt börja med denna bekännelse i stället för att läta benne wänta en qwartstimma. Då bon inträdde i sin kammare, fann bon Marceline på må wid sängfoten, bedjande med brinnande andakt. — Du bar rått, min flifa, fade hon wid fig sjelf, wänd dig till den gode Guden; han endast fan hjelpa dig; ty bwad mig angär, fer jag alltför wäl att jag ide fon tjena dig med något, fastän jag redan älskar dig af allt mitt bjerta. . Under det den unga döfstumma slutade fin bön, ordnade mas dame Bidois på bordet ett litet Propert kouvert, och serverade en tarflig men god aftonmältid; bon iordningställde en liten säng för Marceline, och när alla dessa anordningar woro slutade, gick hon och slog henne på axlen för att förmå henne att äta och sofwa.