— — — — — Att bemäktiga fig det war ett ögonblicks werk, och hon tog fin någs duk och ritade derpå dessa ord: Will ni gifwa mig en penna och papper, på det jag må få: ga allt brad mitt erkänfamma hjerta känner för er, od) huru wärbig jag är er godbet. Derefter lemnade hon den til fin beskyddarinna. Denna tog den, wände den på alla noor, och återgaf benne den, skakande fora: ligt hufwudet. Ack! den stackars qwinnan kunde ide läsa! ... Secende häruti en ny olycka, fmälte den arma Marceline i tår rar. Huru skola wi någonsin funna förstä bwvarandra nog, för att of emellan tyda det fom år så wigtigt för mig att weta? fade bon till fig fjelf. Och bon började näftan att twifla på Försynen, då den goda blomsterhandlerskan slog sia för pannan, som om en ny tanke der upxprunnit; derefter tog bon med försigtighet näsduken, öppnade lifligt dörren och nedsteg styndsamt utför trappan. Portwafterffan fan läfa, hade bon fagt till fig fjelf, emedan hon med brinnande begär hwarje morgon läfer tidningen. Det är en förträfflig qwinna; hon skall förklara allt det för mig obegripliga, och jag skall slurligen funna trösta min lilla wån. Madame Bidois fann mor Picard, portwakterska och busets bjely: bustru, omgifwen af alla gummorna i qwarteret. Der war en werfe lig flubb; man diskuterade der dagens yolitif, man disputerade om hwars och ens förtjenster, och man skrek sig hes, emedan man trodde att den som talade högast hade rätt. Blomsterhandlerskan tog plats i sällskapet oc wåntade slutet på detta bladder, emedan bon ide wille röja för alla dessa qwinnor en bemligbet, fom det kunde wara af wigt att dölja. (Forts.) — e —-——