Helsingborgs-Posten – 8 juni 1850, sida 2

—— — wilja, och wägrade till oc) med det anbud, fom den gamla bjelvs hustrun gjorde att ledsaga hennes hon nedsteg med stadiga och ffynds samma steg utför trappan, och befana sig ändtligen på gatan. Hennes ensambet och de nyfikna blickar, som de förbigående fa stade vå henne, gjorde benne i början ängslig oc förwirrad; men då tänfte bon på fin stackars mor, fom fed längt ifrån benne, och hennes ifwer fördubblades wid denna tanke. Men hwart skulle bon gå, fore Gud? För att börja fin dag wäl, inträdde bon i en kyrka, fom Tåg i hennes wäg; man böll gudstjenst der till Jungfru Maria. Med hwilken ifwer förenade ide det arma barnet fina böner med dem presten uppfände till englarnes drottning! — O! du fom bar lidit få mycket uti din fon, återgif mig min mor, bad bon i fitt bjerta. Lär mig återse henne, omfamna henne och dö... Haf barmhertighet med mig; ad! återgif mig min moder! ... Det war hennes enda önskan, målet för alla bennes tanfar. Efter att hafwa lemnat kyrkan, återtog Marceline fin wäg ger nom gatorna; hon stannade framför alla magasiner, hwarest hon säg mycket folk framför de stora busen; bon smög sig in i massan, alltid i hopp att finna någon, fom bow hade fänt i Nantes, och fom skulle kunna gifwa henne underrättelser om sin mor. Dagen förflöt under fåfänga efterspaningar, och det olyckliga barnet hemkom om astonen, döende af hunger och trötthet, men icke