Sorall:Armbandet. (Forts. fr. föreg. ur) Marceline tackade den förträffliga awinnan för all den möda bon bade haft, od) nödgade henne att öfwerlemna sig åt några tim: mars hwila. Denna antog tillbudet, fom gjordes benne med så mycken ifwer, och efter några ögonblicks förlopp, märktes tydligt, att bon war djupt insomnad. Marceline, fom wäl fände att sömnen skulle fly hennes ögon, försökte ide att lägga fig; bon tog, för att derigenom winna styrka, den boken, som tröstar och upplyfter alla nedslagna hjertan (det war Jesu Christi efterföljelse), och afwexlade under nattens långa time mar med böner, läsning och allwarsomma reflexioner öfwer fin bes dröfliga belägenbet. När de första skymtarne af dagen syntes, tycks tes hon bafwa tagit ett fast och oryggligt beslut; bon uppwäckte mor Jean, anbefalte henne att waka öfwer deras tarfliga boning, och lät henne förstå, att bon skulle gå för att uppföfa fin mor. — O! gode Gud i himlen, hwar will ni gå, och hwem skall funna förstå er, ni fom hwarken fan höra eller tala? utropade den goda qwinnan. . Marceline tycktes gissa hwad bon fade; bon smålog sorgligt, och upplyftade mot himlen sina stora tårfulla ögon, och lät mor Jean förstå att hon räknade på Gud fom fin ledare. Mor Jean skakade på hufwudet med en twiflande uppsyn, och wille tillbatahälla den unga flickan; men Marceline war fast i sin