föll till bimlen att upvebålla lennes lif för fitt born. För att und: gå att blifwa nedbuggen i Nantes, refte bon bemligen till Paris med fin dotter, öfmerltemnade wärden af sitt bus till en gammal trogen och till ifwen piga, oh ide medförande mera än de få ven ningar bon eade och armbandet, fom bon bar med samma wördnad fom en relak. Det war det sista minner af bennes så djurt saknade make. Fru Rochekonre bade haft wigriga skäl att wälja Paris till devas tiåflfisort, framför andra ståder. Att tillb inga fin tid utrifes, sommes benne omöjligt; gränsorna woro allt för wäl bewakåde och bennes obetydliga tillgängar omintetgjorde äfwen denna tanke. J Paris hade bon några små fordringar, fom bon hoppades att funna inkassera, s. mt att uti en få folkrik stad, hverne ofända och fattiga fruntimmer funde lefwa obemärkta och glömda. Hon bosatte fig får ledes med fin dotter iden tarfliga wåning, fom wi förut hafwa om: nämt, och de tejde der i det största lugn, seende brotten och olyckorna passera rundt omkring sig, utan att binna dem, då en dag, förffräc: liga dag, en bop ursinniga menniskor störtade fig in uti deras tarf liga boning och bortsörde den olpctiga modren ur fin dotters armar, fom badare i tärar. Hwad funde den olyckliga Marceline göra för att beweka dessa tigrar? Det arma barnet bade ide annat än fna tårar! Hwarfen rop eller böner funde hon frambringa ur fitt fläim: tande bröst, pwilket bon sönderref med fina naglar liksom för att läta de ord utgå, fom qwalde benne, ord fom hon trotde oemotständ-liga, och fom ätersöllo på hennes hjerta med dödande plägor.