4ieaHaZa33ä soA oo rr. 4 — land. Hr W. hann dock ide längre än till den första. Till den ffulle de böra, hwilkas högsta och egentliga bildning är en esthetisk, och hwilkas sedliga äsigt uppställer kärleken till den enskilde, den na. iurliga känslans frukt fäsom den högsta. Talaren utbredde sig bär utförligt oc) under flere digressioner. Ytligbeten i nyfnämnda bilds ning, vå bwars ständpunkt kanbända mängden bland wär tids få jallade bildade befinna fig, stonades ide, det skönbetssinne, fom gud aktigbeten gifwer till oc med ät den oodlade arbetaren, flår, fade: talaren, öfwer denna bildningsgrad i ren och oförderfwad smak; cåe thetisk bildning och gudaktighet Rå beller ide i nägon strid emot hwarandra, säsom många synas förmena. Under de digressioner, hwilka hr W. bärwid gjorde, widrördes äfwen försoningsläran, hwars wid ban gaf ett nytt prof derpå, bur litet. han, med sitt omiffäns neligt rena och högst lofwande nit, i sjelfwa werket tyds wara i ständ att fatta och göra rättwisa ät de äsigter, fom gå utöfwer re: formationsseklet. Bland de berättelser oc) anekdoter, hwilka br W. i mängd inströdde, nämndes här, att, når Stranss och Ewange: lierna bade utkommit, hr W. fit bref från Berzelius, med uppma:z ning att föranstalta om en wederläggning. Bland egenbeter i ta: larens yttranden härwid, må anföras, det Chriftus fjelf war en timmerman, (2) och hwaraf den lärdomen drogs, det ban, den bög ste själsarbetaren, ej beller aftade kroppsarbetet under sin wärdighet. Bland annat anfördes jemwäl berättelsen om engelsmannen, bwil: fen wid äsynen af ett manufakturwerk, der allt företedde rörelse och werfsambet, utbrast: Allting arbetar; mMattnet arbetar, elden arbetar, menniskan arbetar. Men, wändande fig om, får han fe ett fwin, fom makligt wältrade fig i gyttjan, bwarpå ban tillade: veSvwinet arbetar ide; swinet är alltfå den enda förnämel Mer torde beller ide beböfwå anföras säsom ett prof på hr W:s ofta qwicka och fyn diga sätt att gissla därskaperna. J fjerde föredraget, i lördags afton, bwilket äfwen bedradesg af H. M. Konungens närwaro, afslutade hr dr Wieselgren fin till lämpning af den i tredje föredraget berättade österländska sagan, med hänfyn till nutidens få kallade sekter. På medlersta grunden stode, eller till den få kallade andra sekten hörde öfwerhufwud nutidens par trioter. En fosterländsk anda bade waknat bland follen; de fratss borgerliga angelägenbeterna woro nu de, fom öfwerallt mest uppe togo tänfefättet. Men striden fördes numera icke med swärdet, utan med pennan; den warma blodsdroppan hade förwandlat fia i bläck plumpen. Men denna fosterländska strid och dess föremäl wore dock ej de högsta; striden kunde ej beller leda till nöjaktiga och tillfrersfredoställande resultater, med mindre sträfwandet rigtades mot bögre föremal och kärleken förenade de genom striden föndrade sinnen. Partiyran skulle annars förblinda de stridande och göra dem å ömse sidor döfwa för sina antagonisters skäl. Härunder upptogs den ine wändningen, huruwida ide äfven på religiositetens bögre område intolerans och partisinne woro hemmastadda. Detta förnekades wäl icke; men ofördragsambeten wore dock icke större än uppå bwilket annat område fom helst, menade br W. En wiss grad af kärlek, ofördragsamhet låge äfven i sakens natur; brudens kärlek till bruds ummen tillåter ju dod ide hwar och en att omfamna honom. de W. tom härwid, under en lika wacker som beböflig uppmaning till tolerans, äfwen att widröra tryckfriheten. För 5 är tillbaka, då br IV. sednast besöfte hufwudstaden, war allmänna tänkesättet nästan alldeles odeladt för trycfribeten. Nu åter bade, tid följe af pressens missbruf, en annan sinnesstämning börjat göra fig gällande. Högsinnadt anmärkte härwid br W., hur dessa pressens missbruk fnart korrigera fig sjelfwa. Deåja half och treqwartsanningar af: rätta snart fig sjelfwa, bloti de få fritt uttala fig, säsom bans ord föllo. Wid frågan om den tredje sekten, med bwilken decchristligt fins nade öfwerhufwud skulle betecknas, öfwergick br W. till kyrkan. Affe wen bär egde trenne partier rum: de konservativa, fom fortfas rande wille inskränka all kyrklig werksambet till presterskapet; de ra: dikala, fom wille nedbryta hela den korkliga institutionen, och de konstitutionella, fom wille ästadkomma en samwerkan mellan presterskapet och församlingen. Han wände sig härwid särskildt till de radikala, frågande dem, huruwida tiden ännu wore inne för den statskyrkliga byggnadens nedrifwande, och man menade, att, derest alla fyrkliga band afsskaffades, bär säsom i Förenta Staterna, fris williga kyrfliga associationer, med stora uppoffringar för uppbyge gandet af kyrkor oc) aflönandet af presterskap, strax skulle bilda sig, samt framställde härpå den bekanta lifnelsen, buru kycklingen, när han är sallfjedrad, sjelf sönderbryter sitt skal, men derest man wille i förtid sönderbrota skalet, man finge en död och lös, ingalunda bes haglig massa i fin hand. Till slut fällde br W. några bjertliaa warma uppmaningar till aflmänbeten att bebierta den inre missionens sak, att, ebwad man