myndigbeternas ursprung och hela samhället i den form, hwaruti det nu fig befinner. — D. 15 Maj. Spänning, fruftan och oro äro i tilltagande; men regeringen är fåfom Bulletin de Paris förmäler, på fin wakt; fasernerne uppfyllde of soldater, bela regementen, dag och natt bes redda att bwarje ögonblick ryda ut. Pressarnas försegling bos boffryckaren Baule, bwarigenom Voix du Peupble, Republique och Estaffette för i dag blifwit bämmade, wäcker mycken förbittring och föranlät i dag i Nationalförsamlingen passionerade utbrott emot minister Baroche, bwilken beropade fig på den lagen fom fräntager en tre gånger dömd boktryckare sitt erhållna tillständsbref. De lidna förolämpningarna tillbakawisar ban med förakt. Herr Piscatory förflarade sig för ministern under majoritetens högljudda bifall. — Det yttre lugnet är ännu ingenstädes stördt, och det räder en dof od awalmig siilltje. Regeringen afdidar angrepret beslut sammare än nägonsin. Girardin, bos hwilken en petition emot walreformen blifwit undertecknad, skall wara arresterad. Constitutionel anser en förweckling med England för möjlig i bändelse utrifes-ministern i London ide modificerar de utaf hr Wyse Grekland pätwungna traktatswillforen. — Prinsen och prinsessan af Joinville hafwa äterwändt från Portugal och inträffat uti Claremont. — MWan hyser bekymmer för en drytning med Enaland för Sretiffa affärerna skull, och ett rykte går, att Paris skall blifva före flaradt i belägringstillständ. De mairer, bwilka undertecknat petis tioner emot walreformen, blifwa afsatte. Uti Cassato hafwa oro: ligheter utbrustit. Doktor Wieselgrens tredje och fjerde föredrag. (ur Aftonbladet för d. 14 Maj.) Hr doktor Wieselgren höll sistl. onsdagsafton sitt tredje föres drag, bwilket bedrades af H. M. Konungens och H. K. H. Prins Gustafs närwaro och dessutom bewistades af ett auditorium af mellan 2 och 3 bundrade personer. Detta föredrag war kanbända utmärkt af flera glansvunkter, genialista drag och anekdoter än något af de föregående. Han inledde det sörst med en rekapitulation af det, hwarmed ban började det första föredraget, neml. att ban, som strar från början bade ingätt i Sällskapet för den yttre missionen också ofta blifwit mött med den frågan hwarföre medel bekostades för hedningars omwändelse i andra länder, då wi dock hade få många hedningar i wärt eget land, nu, dertill uppmanad, hade åtagit sig att föra det sällskaps talan, som blifwit stiftadt för dessa sednares omwändelse och för sitt omak äfven bär blifwit krutstänkt. Se dan upptog han på nytt den fråga, hwarmed han slutade det före: gående föredraget, huruwida det ej war läseriet egentligen man genom den inre missionen wille sprida. Han meddelade härwid en allmän beskrifning vå läsarne. De woro forn-Lutberaner, mot: swarande Tysklands Alt-Lutheraner, fom genom sitt fanhända aft för ensidiga studium af Luthers och kyrkans äldre skrifter tilläfwen. tyrs blifwit något efter uti den religiösa utwecklingen ech icke till egnat fig den religiösa odlingens nyare elementer, men i det hela rock stode på kyrklig botten, od säledes ide kunde betraktas fom en sekt. Derpå öfweraick br MW, till den frågan: Hurunwida sekter werkligen finnas i wårt land för det närwarande? Denna frågas beswarande sade ban sig wilja inleda med en österländsk saga. paradisets Portar woro stängda; en engel waktade def port; ent bud pade blifwit utfärdadt, att endast den skulle få inträde, fom frambar det skönaste på jorden och det färafte för bimmelen. En engelinna säflade om priset. Hon ser en brud, som bastar till sin af pesten angripna brudgum, att wårda aonum under bang dödssmärtor, och insuper derigenom sjelf pestens gift. En dropvpa af swett, fom dens na genom kärleken henne tilffyndade dödssmärtor afpressade hennes anlete, frambar engelinnan först säsom det för jorden skönaste och för himlen käraste. Men gäfwan antogs icke såsom sådan. Dervpå fer hon en fältberre i bans blod, som dog patriotismens ärofulla död för sitt fosterland. En drorpe af bang blod frambär bon nu; men ide befler denna erkändes såsom det på jorden skönaste och för hims len färafle. Men slutligen får bon fe ett oskuldsfullt barn, knäböjande i bön. En strätröfware nalkas, igenkänner bos detta barn fin dos mares anletsdrag och drager sin dolk, för att i gossens blod swalka sin hämdetörst mot bans fader. Men gossens menlösa drag och bön bejda bang band. De erinra honom om den tid, då äfven ban war ett oskuldsfullt barn; förfrossad af ånger faller han ned; tärar förta fram öfwer bang solbrända ansigte. En fåran tår frambäres nu och erfånnes säsom det på jorden skönaste och för himlen käraste.