balla, BUU spöscturtd IH, ott) pibtttu 811 Il VE SYM PHUNEY ( förda i Dagbladet för i lördags. Bland dessa frågor upptog hr W. under aftonens föredrag 3:ne till beswarande, nemligen: 1. Gifwes ej frägor i wär tid, som stå ofwan alla dartimeningar, lika wigtiga för en bwar? 2. Kräfwa icke närwarande tidsförbållanden ett djupare kristen domens inträngande i det borgerliga sambället? 3. Kunna sockenpresterne ensamt afbjelpa wår tids religiösa kraf? Med hänsyn till den förstnämnda bland dessa frågor wisade han, på ett lika träffande och sannt som tolerant och bumant sätt, att hwilken olikhet i äsigter än må skilja de serskilda kyrkliga fons fessionerna frän hwarandra, de dock med bänsigt till det kristliga lifwets wigtigaste frågor alla äro ense, likasom det mål, bwartill de sträfwa, är för dem alla gemensamt. — Uti beswarande af den andra wisade ban äfwen lika påtagligt, buru institutioner, fom göra tills fyllest för en wiss tid, ej göra det för en annan, och att beständigt wilja förblifwa wid dessa institutioner fördenskull är lika wist, fom wille man wid midsommarstiden äka På släda. Han fortfor derpä att wisa, huru till oc) med bos dem, fom träda wrp mot alla när warande inftitutioner både inom kyrkan och staten, ett bebof af nås got bättre od) ett, om än förwändt, bemödande att afbjelpa detta behof ger fig tillkänna, samt fsramdrog derpå Englands exempel, för art wisa, buru just dej enskilda associationer samt dessas obe hindrade werksamhet der warit ett medel att förekom:na alla bryts ningar samt befordra ett lagenligt, lugnt och sansadt framätskridande säwäl i borgerligt, fom i kyrkligt bänseende. Han öfwergick derpå till sambandet emellan den utsärtes timliga nöden och andliga, ans förde fom ett af erfarenbet befräftadt faktum, buru uti de boningar, der ytterlig nöd och smuts möta oss wid wärt inträde, wanligen den andliga nöden ej är mindre, och om man inläter fig i religiösa samtal, bädelser och förakt för allt beligt merändels låta höra fig, men twärtom uti de arbetares boningar, der renligbet och ordentligbet möta of, ide fällan en religiös odling och ett föränd tilfännagife wer sig, fom äro att Matta mer än all yttre förfining, samt att af befråmjandet af denna odling wår räddning ur den närwarande tis dens trångmål förnämligast och i första rummet beror. — Med häns sigt till den tredje frågan anmärkte br W., att uti folkrika förfams lingar det ordinarie presterskapets tid ej räder till för dem, fom tillfälligtwis uppebälla fig inom församlingen, samt att, der dessa påfalla religionslärarens råd och tröst. de måste öfwergifwas, om de, som äro närmast anförtrodda åt bang omwärdnad, icke skola före summas (ett förbällande, hwaröfwer, i förbigående sagdt, hittills ingen klagan blifwit spord, och hwartill, säsom wi tro, heller ingen anledning yppat sig), samt buru synnerligast under uppkomna hvis fer, ett misstroende till den egentlige själasörjaren fan ega rum, fom gör det biträde påkalladt, bwilket den inre missionen erbjuder. — Med denna fråga afflutadeå det korta, intresfanta föredraget, som räckte något öfwer en timma. Wi skatta för en synnerlig winst alt, fom wäcker uppmärffame bet på behofwet af en mer ingripande werksamhet för befordrandet af en religiös och sedlig odling. Synnerligast tå detta sker af en man med br W:s förmåga, fan det ide förfela att i många häns seenden werka wäckande och upplifwande. Bebofwet häraf har ocfå länge gjort fig känndart. — Så långt Aftonbladet. Posttidningen slutar fin redogörelse för samma föredrag med följande omdöme: Doktor Wieselgrens talareförmäga är alltför wäl känd äfven inom hufwudstaden, för att ref. bär skulle beböfwa särskilt loforda densamma. Hans wältaligbet är dassutom af det flag, fom är ups höjdt öfwer allt beröm; den går ifrån hjertat od) derföre til bjere tat. Det är ingen konstfull wältalighet, fom endast destär uti wäl lagda ord, utan en sädan, som kommer deraf, att talaren helt och hället lefwer uti och för sitt ämne.