Men wet du också, sade han, att den person, åt bwilken du gaf brödet oc) pengarne, ingalunda är fattig. Då war det orätt of honom att tigga, men mig gör det ingentina, iaa menade wäl, det wet Gud! i Tänt dia, fortfor ban, att den der silfwerstofweru war en vift: tig -afvelvtåt, fom föröfat, fig alldeles ofantligt. Hwarje run: stycke bar bliwit bundra riskdaler. Hwad berrn kan narras! sade flickan. Nej, barn! jag narras ide. Se, bär ger fag dig qnitto på din Gottfrids och bans mors skuld. Sådan wälfianelfe bar warit med styfwern tu gaf mig, att hela deras skuld, 600 rdr, dermed blifwit betald. Hennes ögon strälade af förmåning oc glådje. Gode Gud! huru bar detta tellgåätt? Sade jag dig icke, att den du gaf din bjertliga gäfwa war en rik man? Han mille utröna en gång, om det werfligen funnes parmbertiga bjertan. Då fom du i band wäg: bod dig fann ban det barmbertiga bjertat, och anse nu mig säsom det rinaa redskap, hwarigenom Gud skickar dig wedergållningens wälsignelse, och) du stall uvpffära i wäfftanelfel Här, tag ännu 600 rdr till din utstyrsell När året war uttjenadt, fullbordades Gottfrids och den sköna Wäfwarekarins förening. Den gamle gläder fia öfwer deras färlef och locka, samt fortfar att wara deras rådgifware och för. Så har en wän bcrättat mig den sannfärdiga händelsen, och jag bar ofta mid tanfen derpå påmint mig Herrans ord: Det är saligare gifva än taga. (ll. C.) —— —