Helsingborgs-Posten – 26 mars 1850, sida 2

far bon på bonom medlidsamt, men då mocket folk trängdes derome fring, gär bon förbi, ser sig dock än en gäng tillbaka, om han stär awar; och just i ett ögonblick, då ingen menniska war honom nära, srringer bon till benom cd tilltalar benom med intagande hjertligbet: Ad far, ni är wäl bungrig, fon jag tänka? Han blott nickar med bufwudet till swar. Hon griper fickan, drar fram ctt stycke bröd oc räder honom. Det bar jag wid frukosten spart för en fattig, fade bon. Jag wet också hwad bunger will fäga. Derpå ger bon bonom äfven en ff: werslant med de orden: det är ide af mitt beriskaps pengar, jag bar hittat honom på gatan. Och derpå springer hon bort. Den gamle blef wek om bjertat. Hwilket bjertans godt barn, fade ban, och följer henne på afftänd, tills han ändtligen fer henne gå in i ett bättre bug. Wid efterfrågan erfar han, att hon tjenar hos en köpman i detta hus. Nu wet han nog, och går hem, kläder om fig ordentligt, och ger fig i wäg till köpmannens. Jnkommen ger han tillkänna fin önskan att tala ett ord med herrn oc fun, hwilket med nöje bewils jag, emedan de ganska wäl kånde den gamle mannen. Sedan de nu fatt fig ned, säger ban, att hans anfomft gällda teras tjensteflicka, spörjer, hwarifrån hon war, huru hon heter, och huru bon uppför fig. Ehuru förundrade öfwer att en få rif berre intresserar fia för