Den lyckliga tjensteflickan. Sann händelse. (Öfwers. fr. Tyskan.) Året 1847 war ett mycket swärt år i Slesien och mångfaldiga menniffor dogo af hunger och elände. Nöden war ftor och tigganz det i samma mån nästan olidligt. J Breslau borde en rik gubbe. Fru eller barn hade han ide, men ofantligt mycket pengar. Derilll babe han också est mildt och wälwilligt bjerta, och ingen nödlidande aid ohulpen från hand dörr. Men han war en bögst besynnerlig warelse, som ofta hade sina egna, owanliga griller. Sä föll det donom en gång in att förkläda fig till tiggare oc) försöka säsom andra tiggare sanga några smulor. Hans mening war att utröna, hwad pass barmbertighet det wore att finna bland menniskor. Så päkläder han sig de sämsta paltor han kan finna och stödjer sig wid en staf, som om han icke kunde gå. På detta sätt utstyrd ställer Han sig i ett hörn af torget der grönsafer säldes, men begår ingenting af någon, utan fer blost ned i marken. De fom då gäfwo honom, tänkte han, afro säkert af godt bjerta. Der stär han länge och wål. Mäånga komma och se honom få der få ödmjuk, men ingen tänkte på att gifwa något åt den gamle tiggaren. Åndeligen kommer derät en Rida med en korg på armen för alt köpa grönsaker ät sitt herrskap. Wid äspnen of deu gamte blic: