till materien kan brukas hurusombelst, själen är lika himmelsk och bärlig; fastän kroppen raglar, fan siälen wara barnafröm och nyEter 5 om och kroppen uttterglas af utswäfningar, ssälen fon waka ren och kysk ändå; tjufwen stjäl blott med händerna, själen fån ändå wara ärlig!! Att wi i ett wäl ansedt tidningsblad skulle 1850 päträffa denna, säsom wi trodde, för ärhundraden sedan utdöda gnostiska willfarelse, kunde wi ide förmodas wi hoppas cck, att Bore sjelf förnekar densamma och såäledes i någon måttd inffråns fer sitt iuttfomliga infämmande7 i dektankar och äsigter H:r A. E. H. bcehagat framkasta. Oen andra srän christlig synpunkt osedliga grundsatsen inne: hälles i den från natur: oc) menniskoförgudningens religion länade tanken: Intet annat än godt om de döda, säwida denna tanke anwändes rå offentliga personer och göres till regel äfwen för dem, fom skrifwa öffentliga personers historia. Wi kunna icke förstå, warföre författare mer än andra, t. ex. K tonungar och embetsmän, skola wara fritagne från bistoriens dom. Dess syftemäl är ej att öfwa barmhertighet, den söker sau ningen; och om den då icke ut målar utan målar efter naturen, wisst se wi icke då ett slägte af gudar, twertom möta of idel menniskor och ganska slröpliga mennis stor, och wi funna då bemta af historien den wisserligen förödmju kande men dock ganska helsosamma lärdomen, att det är intet be wändt med menniskorna, att de lida af ett djupare ondt än fom kan häfwas genom meunsklig konst. Wi erinra oss en skald, hwars sänger sjungits, lästs och begrundats nu i 3000 är snart och som ännu hafwa en oberäknelig framtid. Såsom Konung gjorde ban sitt fädernesland wida mera reel nytta än både Ekelund och Or I af Forssell; och lifwäfomtala bans samtida helt troget och öppet hans grofwa brott, utan att ens hafwa den barmbertigbeten att söka ef ter en enda ursäft. O! we! få länge Bibeln trifives på en hylla, är Dawids minne fläckadt för brott, i hwilka han werkligen bade ide minfta ffulden utan hela!! Wi wilja icke tala om, buru Nya Testa mentet framställer Apostlarnes lyten utan ringaste fonfams bet, ehuru äfwen desse män gjort menskligbeten ide få liten reel nytta.7 Wi wända oss i stället till en af wära mest lästa bistoriska författare, Professor Fryrell, och fråga: bur har han målat Konung Carl Gustaf? Har ide denne Konung gjort sitt fädernesland recl nytta ?7 War icke han en skald af första ordningen, sast han diktade med swärdet? Öd lifwäl har Fryrell ide tegat med hans orätt färdighet och ränker! — Nu mäste wäl författare lika mydet wara underkastade historiens dom, fom forntidens fonungar och ffaldeis Men orsaken, hwarföre man ide will läsa i tryck hwarken om wåra raglande skalder eller historiestrifware, ligger wäl i den diupt sjunkna sedliga känslan, hwilken, ifall sändevrefwets författare uttalar en allmännare gällande äsigt, stär på samma punkt fom Romarnes, om bwilka Tacitus säger, att de hwarken kunde täla sina laster eller deras botemedel. Skall nemligen en nationallast funna botas, mäste den erkännas säsom sädan, och alla ädlare sinnen sammansluta sig emot den, H:r W:s tanke är, att fylleriet är en natienallast och detta wisar han tydligast genom att äda galägga, att det icke blott är drängen af nationen fom sökt med sprit ersätta bristen vå friris tus Canda), utan att samma last skaffat fig Hafivar äfwen bland nationens utmärftare mån, Kalder och författare. Längt ifrån ett lömskt anfall fan det wara ett swidande hjerta, fom uttalar fin föra öfwer hädangängne menniskors förwillelser och fin önskan, att genom warnande exemvel rädda från lastens djup dem, fom ännu ide bunnit bottnen. Men det är rätt: den Cultus des Genius, fom nu synes tilltaga i samma mån fom den werkliga culten aftager, fom genom intet lida större afbräck än just genom äsynen af dedsa due dars skröpligbet oc laster. Se der dina gudar, fom du dyrkat!! — Wi hoppas att Bore erfänner författare lika mycket för offent: liga personer, som Konungar och embetsmän, och derföre lika mycket underkastade bisstoriens dom. — Skulle ÖH:r W. i fina omdömen