sefina, som gifwit honom den. Dettinger berättar vå näst det sista bladet af fin bok, att Na: poleon i fin dödsstund sagt: ö lär, Las Casas, äro tre ringar; gif den ena åt Marie Louise, den andra åt min fon och den tredje, fom jag en gång fick af Jos fefina, åt hennes dotter Hortense-. Hortense, f. d. drottningen af Holland, fit naturligtwis den sällsamma ringen, hwilkens märkwärdiga förmåga ingen anat, utom Frans den förste och Nostradamus, samt i wär tid herr Oettinger. Drottning Hortense dog och blef begrafwen i kyrkan de Ia Rus elle bredwid fin moder Josefiua. Men hwart tog ringen sedan wägen? frågar Dettinger 1833, och swarar: Hortense tog den med fig i grafwen. Nej det är ide sannt, beta werlden fan nu gissa, hwem fom bar denna lyckans, maktens och kärlekens beswärjare. Det är nemligen Hortenses son, presidenten Louis Navoleon. Od nu begriper man ju hwarföre han få i en Haft eröfrade Frankrikes kärlek, i fall man ide tror på något annat. Nepomuk. . Swinnolist. Nyligen skref en ung, nygift fru, som måste wisa fin fwarte sjuke man bwarje bref hon afsände eller emottog, följande rader till fin wänninma: Fag fan ide gifwa mig tillfreds, dyra wänninna, få lyckiig känner jag mig i mitt nyss ingångna äktenskap, förv än jag i ditt trogna, bedröfwade bröst, fom städse kiappade för min lycka och wälgäng, fått utgjuta de mängfaldiga känslor, hwilka genom öfwermättet af den glädje, de framkalla, snart nog torde komma mitt hjerta att brista. — Min man är den allra älskwärdaste äkta man. Jag har nu redan warit gift i sju weckor oc bar ännu ide haft minsta anledning att säga: Jag ångrar den dag fom förenade of: — Min man är ide, hwarken i afseende på person eller uppförande, gammal, ssartsjuk, motbjudande, förhatlig, kortligen: sädan som alla de, bwilka genom tyranni herrska. Hustrun, få lyder hans grundsats, mäste behandlas som en dyrbar hjertats wän och alldeles icke som en lefsak eller som en simpel slafwinna; ty hon bar med mannen lika rätt. Jngen af dem bäda säger han städse, skall blindt och obetingadt lyda, utan den ene demöda sig att behaga den andre. — En ogift tant, snart sina sjuttio är gammal, en wänlig, ärewördig, älsklig och glad matrona, wistas hos oss i huset. Hon är i sanning en tröst, en glädje för gammal och ung och icke en sådan bexa, som nästan alla gamla jungfrur äro; dessutom är hon wälgörande och wänlig emot fattiga. Jag är öfwertygad, att min man icke älskar något högre än mig. För min skull försakar han sitt gamla sällskap och sitt glas, och bans rus, hans ständiga druckenhet (ty få mäste jag falla öfwermåttet af hang kärlck) fommer mig ofta att rodna öfwer owärdigbeten bos mig och att önska, det jag wore närdigare den man, hwars namn jag bär. Kortligen, för att säga allt med ett enda ord, och för att flutligen fröna det bela: Min förre tillbedjare och alskare är nu min kärleksfulle make. All min fordna ömhet har äterkommit, och jag tänker lifligt att jag aldrig med hwem fom belst jag än hade blifwit gift, funnat blifva så lycklig, fom med honom. — — — Ack, buru ängrar jag icke min fordna därskap! Lef wäl! måtte du alltid blifwa få lycklig, fom jag är 0 förmögen att om mig säga annat än: Jag ar ganska lycklig! —7 Skulle man ide, att sluta af detta få kärleksfsullt och ömt klingande bref, anse författarinnan för den lyckligaste bland alla bustrur? — Saken får lifwäl ett annat utfeende, om man läser första ras den och sedan öfwerhoppar hwarannan. (J. B.) ——— Handels-underrättelser. Stockholms Kurs d. 15 Febr. London 12: 16 a 12: 10. — Hamburg 129 a 128... — Paris 23 a 23912. — Köpenhamn 65Y4 ff. b:ko. 3 11 CGOA 4