Från denna dag, flöt den öfwergifne fången liksom ett wåns skapsförbund med spindeln. Så snart Christian kallade det lilla djuret, nedkom det straxt på fin träd ifrån tafet, forte fig på hans band, oc) tycktes länga stunder liksom lyssna på hang tal: Enfams beten blef den olycklige nu mera ide få förfärlig, fom förr; hans finne lugnades wid den tanken, att himlen hört bang bön och sändt bonom ett medlisamt wäsende till sällskap i det dystra fängelset. Nu fände Christian en tacksam känsla uppstiga inom sitt bröst, -en känsla, hwarriill flöt fig det ljufwa hoppet, att ide wara bort: glömd och förskjuten i himlen, fom på jorden. Men ack! den stackars fångens glädje blef, tywärr ide lång. Ty knappt bade den grymme fångwaktaren förmärkt den plötsliga förändring, som föregätt med den förr så förtwiflade fången, än han med allt gewalt söfte utspionera orsaken dertill; detta lyckades honom ocksä. Wid inträdet i fängelset en dag, säg han nämligen spindeln nedfomma ifrån takåöt oc) Christian, med jynbar glädje, sträcka fin arm emot djuret. J ögonblicket grep den nedrige mannen tag utt tråden, kastade spindeln till golfwet och söndertrampade den med foten, under utrop: Bort med hwarje lefwande warelse! Här i detta torn, fär ide finnas något annat wäsende än du; — få är det höga MNRädets befallning. Med ett förtwiflans rop skyndade Cboriftian till fin spindels räddning, men det war för sent. Lik ett rasande lejon, störtade han fig då öfwer fångwaktaren, kastade full honom, och skulle utan hvifs wel bafwa strypt denne usling, om icke wakten ilat till hans hjelp. Från denna tid igenmurades dörren till fängelset, oc) den os lycklige fonungen erhöll fin föda genom en öppning på muren. Låns ga, länga år förflöto sålunda för den stackars fången. — Andtligen blef han bebandlad med mera mildbet, och tilläts äfven att wistas ute i fria luften. Cyristian war då gammal och swag. Åren och lidanden hade förmildrat bans af naturen härda och styfwa sinne; det äterstod honom på jorden ingen annan önskan öfrig än döden. Ofta hörde mon gubben, med tårar i ögonen, tala om fin fåra spindel och den tröst, fom det lilla djuret skänkt honom. Allt fan jäg förlåta den grymme fängwaktaren, brukade den gamle säga, men att han dödade min enda wän, det kan jag alldrig glömma. (F. R.) .