Helsingborgs-Posten – 5 februari 1850, sida 2

—————ak; 2k ————I—q hade han alltjemt låtit tumspetsen glida ikring kanten på stenskifwan, så att en djup fära slutligen uppstätt deruti. Denna stenskifwa för: waras än i dag uti Köpenhamn, och wäcker hos hvarje äskädare en sorglig erinran, såwäl om den olycklige konungens brott, som hans fasanswärda straff. En gammal sägen förmåler att den arme fången, efter en ans genäm dröm, hwarunder han tyckt sig äter wara en fri och mäktig fonung — blifwit bragt till den yttersta förtwiflan wid uppwaknandet. Slutligen något lugnare, fnäföll den olycklige och gjorde följande bön till den ewige: Allsmäktige! låt mig ide förtwifla! Jag li: der förfärligt, men wälförtjent; ty iag bär straff för mina grånge lösa brott. Jcke min frena begär jag tillbafal — Nej! men gif mig en wän — ett wåsen, fom fänner förbarmande för mig, — fom älskar mig. J detsamma slog fången upp fina ögon och blickade omkring fig. Ack! hwem sörmår wäl att teckna höjden af bang glädje. Det stod wäl ingen wän framför hans usla läger, — men en wacker spindel swäfwade, från tafbwalfwet på fin fina träd, tätt öfwer band hufwud. Blott ett ögonblid betraktate Christian, stillatigande, det lilla rjuret, och siari erfor ban tröst i sitt betröfwade bjerta. Ir du den wän, utropade ban, fom himlen sände mig, få war innerligt wålkommen! Blif mitt sällskap, bör min klagan och älska mig! — Jag skall älska dig tilbaka, under hwilken skepnad du än framträder. Oudlif mig trogen, öfwergif du mig icke säsom alla andra ajert.