kars slickorna borjade tro att de aldrig FKulle bli gista. Men den stora wäggllockan slog midnattsslagen, den stängda dörren gick häftigt upp och nära bordet, midt före de häpna flics forna stodo mag. Sjögren, löjmant Sabelhjerta oc) den wackre här radshöfdingen, utsträckande, alla tre, fin hägra hand efter wattenglaset. Flickorna sutto stela af bestörtning, men i samma ögonblick flod: nade de båda ljusen. Med ett skärande anskrik störtade de tre flic: korna upp och tumlade öfwer hwarandra. Allt war nu tyst i rummet. Efter en stund inkom en piga med ljus; det war ej swärt, ty dörren stod öppen. Clara låg afdänad på golfwet; Hilda fatt hopkrupen i en wrå oc Sophie hade trefwat till en af sängarne, der hon krupit ned ända under bolstret. Julaftonen, om morgonen kl. 8, inkom prostinnan, som genast fick höra en utförlig berättelse, så wäl om flickornas dumma företag, fom om deras stora förskräckelse. Hon sade sig ej funna begripa bela händelsen, menade att på naturligt sätt bade det ej tillgått, men bad flickorna lugna fig och tro att de säkert skulle bli gifta med dem, hwilkas wålnader de nu sett. Men prostinnan säg få besynnerligt knipslug ut. Hon git och lyste på bordet och der lägo — en hwit sidensaresko, en. fransk fruns timmershandske af ljusgul färg och ett guldörhänge. — Förunderligt! förunderligt ! Emellertid måfte man bålla god min i magert fpel och wisa fig wid bordet om middagen. Alla sägo allwarsamma ut. Prosten wisste ingenting, ide heller Jngeniörn. Man skilldes genast efter maten, för att wid tbetimman äter förenas. Dä, wid den tiden, de tre flickorna inträdde i salen, något blefa om näsan, fom prosten brukade säga, funno de der den yngre sonen i huset, fom nyss anländt från Upsala, äfwensom flera frime mande gåäster. — Nu tycker jag att wi funna börja med julklapparna, fade prosten, få snart tbeet war drucket. — Mäå göra, min gubbe, swarade den alltid fryntliga prostinnan. Men, i stället att twenne till julbockar utspökade drängar, i afs wiga skinnpelsar od) med långa born, plägade indära en for Flåds forg, fylld med paketer, kommo nu trenne tunnor inrullande i salen. De ställdes upprätt och prosten gick att med hög röst läsa inskriften på dessa besynnerliga paketer. Der stod: till Mamsell Sophie, till Mamsell Elara, till Mamsell Hilda. Jnom en minut hade Jngeniörn öppnat öfra bottnen på alla tre slunnorna och upp derutur hoppade trenne unga män: Sjögren, Sabelpjerta oc Häradshöfdingen, hwilka skyndade att falla på knä för hwar sin älskarinna, presenterande dem maken till skon, handsken och örhänget. Saken war korthet den, att presten och Löjtnanten kommit resande, twenne dar före julafton, men hade ungefär en fjerdingswäg från prostgården, mött Jngeniörn och Häradshöfdingen, fom berättat hwad prostgärdsflickorna följande dagen och natten ämnade göra; ty gamla mor Stina, fom mar inwigd i hemligheten, hade sqwallxat derom för prostinnan, hwilken, i samråd med både man och son, hade tillställt allsammans, för att skrämma flickorna och bota dem för widskepelse. Prosten, som wisste att Sjögren, bwils fen under te tio åren bunnit få ett godt pastorat, skulle komma och i bwad ärende, hade så föranstaltat att den blifwande mågen skulle taga in hos Häradshöfdingen, hwilken för twenne dagar sedan an hållit om hans yngsta dotters hand. Att Löjtnant Sabelhjerta äfs wen kom till julen, och i friareärender, gjorde saken komplett. De trenne friarne hade, genom Jngeniören, erhållit en nyckel till flickornas rum och lyckades fullkomligt att skrämma dem och komma dem att tro, det de sågo idel spöken. Då Sophie, Clara och Hilda nu erhållit hwar sin fästman till julklapp, inburos paketerna, som denna gång uppgingo till ett dub belt antal; mån drack, språkade och sjämtade — och glädjen stod AWAW KR OA