Ringen, hywarest alt sallstap ar honom betaget. Oet ar honom tu: lätet, att brufa egna fläder, blott penningar och andra effefter från tagas honom. Den under strafftiden behöfliga beklädnaden blifwer endast i händelse of fängens oförmögenhet anskaffad på allmän tes kostnad. Det är äfwen fästningsarrestanten tillätet att bruka egna sängkläder, men i brist deraf inskränker fig hans läger till en balm: säck, en dito hufwudkudde, ett lakan och ett ylletäcke. Utan fäfte ningskommendantens tillätelse kan han hwarken emottaga besöt eller erhälla skrifmateriatier eller böcker, men i jern slntes han endast, om domen uttryckligen få föreskrefwer. Till fäsiningsarrest dömas offi cerare och personer med officers rang. Swilken will arbetsklassens werkliga wäl? Det har tywärr! börjat blifwa wanligt äfwen i wärt land, att bos dem, fom med kroppsarbete oc) ansträngning nödgas föda sig och sina familjer, inpregla den föreställningen, att de äro högst olyckliga, som så mäste träla, att de rika och bättre lottade böra dela med fig, få att lotterna af det goda må bli jemlika, att alt bör dlifwa gemensamt o. s. w. Ehuru de förledande orden läggas på det sätt, att man will synas warmt deltaga för de s. k. lägre folkklasserne, bwilkas målsmän här uppträda helt opäkallade, så wisar erfarenheten att, man längt ifrän att bereda de arbetandes nälfärd, twärtom just wåällat deras werkliga olycka och undergäng genom sädane sirensänger, hwilkas egentliga syftning eller ätminstone omilkorliga påföljd är oro oc) omhwälfniug. Arbetare, fom förut i lugn skötte fina pligter, fom med flit och moöda förijenade sitt och de sinas uppehälle, fom woro nöjda och i dubbelt mått njöto af hwilans wederquickelse efter arbetsansträngI ningen, göras nu obelätna och) missnöjda, klandra fit läge i lifvet, afundas de bättre lottade, låta hänföra sig af missbelätenhet med sambällets lagar, öfwerhet och inrättningar, samt sluta med att sky mödan, säsom en förmenad orättwisa. Snart saknande det nödwändiga, intagas de af otrons och samwets-förcbräelsernas onda andar, sälla sig med nöje till lika tänkande och lika förstörda, och af den idoga arbetaren blifwer nu en ordningens fiende, i många: händelser hemfallen åt dryckenskapslasten och fängelset. Taflan är mörk men natursann. Mängen har gått denna bas nan fram tull sitt förderf, och om än dessa företeelser hafwa bitins tills bär i Swerige warit mera partiella, funna wi deremot i andra länder se skädespelet i en större skala, få att tusentals arbetare ryckas genom denna hänförelse ifrän sina arbeten med en tarflig bergning, in i upprorets leder, för att slutligen blifwa uppoffrade säsom blinda werktyg i fina uppwiglares band. Mäåtte aldrig den dag randas, då man äfwen i wärt fosterland lyckas förleda och bänföra te arbetande solfkklansernas medlemmar till on finnesftäme ning af mifröje och hat, yhwarigenom de bringa öfwer fig och de fina undergång och elände. Den fom will fina medborgares werkliga bästa, begagnar i sanning ide dessa medel för mälets ernående. Twertom förfar ban pä ett helt motsatt sätt. Han söker ingifwa arbetaren mod att besegra mötande swärigheter, för att så mycket mer tillfredsställas af mödans lön; ban underlättar tillfället att winna arbete oc) derföre njuta stälig wedergällning; wisar, att om än kropsarbete har sin mödofulla ansträngning, kunua befymmer, olägenheter, lidanden och ansirängningar, om än af annan art, dock mången gång i wida högre grad utgöra de få mycket afundade öfrige samhällsklassernas lott. Han söfer på detta sätt hälla modet uppe bog den arbetande, och wäcka bod honom en sinnesstämning, som förlikar bonom med menskligheten och samhället. Wål wetande, att missnöje och owilja är första steget till det onda, söker den, fom werkligen will de av: betandes bästa, att utrota den uppstigande obelätenhetskänslan. Detta för menniskan sä wigtiga mäl winnes åter säkrast deris genom Att man bildar för fitt finne fA mi.