See SVF LE Vv VESSISEEPESÅR I ITVSTFTUSESIJ VV HVe Hwarjehanda. Blomman. (En Holländsk Legend, fritt bearbetad af H. C. Andersen.) Öwar gång ett godt barn dör, kommer en Guds engel ned till jorden, tager det döda barnet på fina armar, utbreder de ftora bwita wingarne, flyger fram öfwer alla de ställen, hwilka barnet älskat, och plockar en handfull blomster, fom han förer upp til Gud, för ant der blomstra ännu täckare än på jorden. Den gode Guden trycker alla blomstren till fitt bjerta, men den blomma, fom är hos nom kärast, gifwer ban en kyss, och då får den röst oc) fan sjunga med i den stora lycksaligheten. Se, allt detta förtäljde en Guds engel, i det han bar ett dödt barn till himlen, och barnet hörde liksom i en dröm; och de foro fram öfwer de ställen i bemmet, hwarest den lilla hade lekt, och de kommo genom ängar med herrliga blommor. Owufa stola wi nu taga med och plantera i himten ?2 frågade engeln. Och der ftod ett fmärt, wälsignadt rosenträd, men en ond band hade bräckt stammen, få att alla grenarna, fulla af stora, till hälften utspruckna knoppar, nedhände wissna rundt omkring. Det stackars trädet! fade barnet, tag det, att det fan komma till att blomstra deruppe bog Gud! Och engeln tog det, men kysste barnet derför, och den lilla öpp: nade till hälften fina ögon. De plockade af de rika praktblomstren, men togo också den wilda styfmorsblomman och andra förbisedda blomster. Nu hafwa wi blommor, fade barnet, och engeln nickade, men be flögo ännu ide upp mot Gud. Det war natt, det war helt stilla, de blefwo i den stora staden, de swäfwade ifring i en af de trångaste gatorna, hwarest lägo hela bögar af halm, aska och skräp, der bode warit flyttningsdag! der läågo stycken af tallrifar, glags stumpar, trasor oc) gamla hattkullar, allt hwad som icke säg bra ut. Och engeln pekade i hela denna förstöring ned på nägra ffärfe wor of en blomsierkruka, och vå en jordflimp, fom fallit derur och sammanhölls genom rötterna af en stor wissnad violblomma, som alldeles icke dugde och derföre blifwit utkastad på gatan. Den taga wi med! fade engeln, jag skall berätta dig något medan wi flyga! . : Och få flögo de, och engeln berättade: Der nere i den tränga gatan, i den låga fällaren, bodde en fattig sjuk gosse; ifrån det han war helt liten, bade ban warit fängs liggande; när han war fom raskast, funde han gå på kryckor ett var gånger fram od) tillbafa genom den lilla stugan, det war allt. Några dagar om sommaren föllo solsträlarne en halftimmas tid in i kållarförstugan, och när då den lille gossen satt der och lät den warma solen skina på sig och såg det röda blodet genom sina fina fingrar, som han höll upp för ansigtet, få hette det: ja i dag bar ban warit utel — Han kände skogen i dess sköna wärgrönska blott derigenom, att grannens son bragte honom den första bokegrenen och den höll han öfwer sitt hufwud och drömde sig då wara under bofarne, hwarest solen sken och foglarne sjöngo. En wärdag bragte grannens fon honom odsä violblomster, oc) bland dessa war tis fålligtwis en med rot, och derföre blef den planterad i en blomfiere kruka och ställd i fönstret mid sängen. Och blomman war planterad med en lycklig band, den wäxte, sköt nya skott och bar bwaje år sina blomster, den blef den sjuka gossens angenämaste örtagärd, bans lilla skatt på denna jorden; han wattnade och pasfade den, och förjde för att den fick bwarje solstråle ända till den sista, som gled ned öfwer det läga fönstret; och blomman sjelf wärte in i hans drömmar, ty för honom blomstrade den, utspridde sitt doft och gladde ögat; mot den wände sig hans öga i döden, då wår Herre fallade honom. — Ett år bar han nu warit bog Gud, ett är har blomman stätt förglömd i fönstret och har wissnat, och derföre wid flyttningen blifwit utkastad bland soporna på gatan. Och det är denna blomma, den stackars wissna blomman, wi hafwa medtagit i buketten, ty den blomman har glädt mer än den rifaste blomma i en drottnings trädgärd! IJNon hyvarat Wet Nu Affe NOA OM 22 1 27