Helsingborgs-Posten – 18 december 1849, sida 3

att äberopa för hwart steg han tagit; en lagparagraf för hwart ord ban sagt. Emedlertid kan man föreställa sig den arma dottrens förhvifs fan wid underrättelsen, att hennes olycklige, men oskyldige fader blifwit inspärrad unter samma tak med tjufwar, mördare och an: dra grofwa missgerningsmän! Dottren skyndade till cellfängelset. Man nekade henne att se fin far. Alla böner och tårar woro förgäfwes. Jntet kunde beweka fängwaktaren att låta dottern tala wid den gamle. Han låg emedlertid skälfwande af köld och sjukdom uti en cell. Till föda hade man genom en lucka på dörren gifwit bonom litet swart wälling. Följande dagen, då dottren kom tillbaka, låg den gamle alldes les stelfrusen uti cellen. Den sjuke kände en brännande törst och be gärde litet swagdricka. Dottren skyndade att föra sädant, men det förwägrades henne att gifwa det åt fin far. — Samtidigt härmed erhöll hon underrättelse, att hennes far skulle, med fångskjuts, för ras ut åt landet, gemensamt med nägra grofwa missdådare. Om man nu abstraherar frän skammen, att färdas kring land och rike på sädant sätt och i sädant sällskap; om man icke fäster sig wid det orättwisa deruti, att en alldeles oförwunnen och icke ens för någon förseelse tilltalad eller ens misstänft person, behandlas som en förbärdad bof, så mäste man åtminstone medgifwa det oc menskliga deruti, att en obotligt sjuk sålunda warder handterad. Från denna sista olycka räddades lifwäl Sundholm genom den