förklaring war, eget nog, alldeles densamma, som förebars redan i Maj månad för hans aflägsnande frän lazarettet, nämligen att han wore obotlig. Sundholms dotter, som under bela denna tid icke blott med den ömmaste barnakärlek, utan jemwäl med den största uppoffring, wårdat sin lidande fader, försökte att afböja den sjukes forslande midt i wintern utät landet, mänga mil bort, der han hade ingen, som wårdade fig om bonom. Hennes böner wunno intet gebör. Några personer, fom af menskligbet intresserade fig för de båda få djupt olycklige, fadren och dottren, intercederade hos öfverläfas ren wid provisoriska sjukbuset doktor Swalin, för att söka beweka bonom att låta den gamle af barmhertighet stanna qwar blott uns der några dagar, till def man kunde förskaffa honom någon till: flyckt undan nöd oc) elände. Detta allt war förgäfwes. Doktor Swalin befallte hand af: lägsnande från sjukbuset, och den gamle mannen, fom wäl war sjuk, obotligt sjuk och dertill djupt olycklig — men fom åtminftone ide war någon brottsling, utan en under hela fin lefnad för beder och redligbet fänd man — denne olycklige släpades tisdagen d. 4 inne warande December från provisoriska sjukbuset till — cellfängelfet, der han inspärrades i en af de wanliga tjufcellerna. Wi säga ingalunda detta som nägon förebråelse mot doktor Swalin. Wi äro twertom förwissade, att ban äger en författning