utropade dykarne med en mua. En af dem tillade: Wänta ett ös gonblick, jag will tola några ord med mina famrater. De gingo åt sidan, och straxt derefter fortfor dykaren: ITi äro atfa af fam: ma tanfa. Wi ha wisserligen gjort er en tjenst; men ni är ocksä orsaken till wär lycka; derföre mäste wi dela med er hwad som Gud skickat oss genom er. Wi wilja dela det funna guldet i 4 lika delar. Bäraren gjorde inwändningar; men han blef öfwerröstad af de kringstäendes bifallsrop. Guldet blef Då uppräknat oc) bäraren, i trots af fiu motsträfwighet, nödsakad att taga fin fjerdepart. Ders på gingo dykarne fina färde; men bäraren dröjde ännu något, och fom jag hade god tid, dröjde också jag. Han wände fig nu till den lilla flican, tackade henne med tårar i ögonen, mottog fom ett minne af henne, sex fiol:-bufetter för fin hustru od) fina fem barn, tryckte henne något i handen, och git utan att afbida hennes tacksägelse. Flickan säg efter honom med ögonen strälande af glädje. Owad begär du för resten af blommorna ? — frågade jag. — Sif mig hwad ni behagar — swarade hon i i ögonblidet, ty den goda man nens pengar bränna mig i händerna, intill def jag lemnat dem åt min mor. kLäsaren kan förstå att handeln snart blef afslutad, och flickans pung en smnla tyngre, emedan jag också wille göra något för att wedergälla en rask, en god handling. Hon skyndade sig hem med sin lilla skatt, och jag gick hem till mig, men icke utan föresats, att emellanät besöka flickan med blommorna på Pont neuf. ——— —