Om agitationer i Norrige. (Forts. o. fl. fr. föreg. n:r.) — — — Längre ned i dalen kommo de refande till en ängifwaregärd, der de ämnade spisa middag och uppebälla fig ett var timmar. Här war en stor mängd menniskor samlade, och Berg frägade hällkarlen om här bölls ting. — Nej, swarade denne, det är en samling angående storthinget. De resande fingo ett särskildt rum bredwid den stora skänkstugan, hwarest de osedde kunde höra hwad fom passerade. En man swarta kläder kom ridande, och det tycktes fom alla wäntade honom; ty wid hans ankomst gick hela förs samlingen in i stugan. Berg frägade pigan, som passade upp, hwem den ankomne war. — Det är klockaren, swarade pigan; det är ban fom skall snacka för dem alla. Han skall wara klokare än presten och kommer nog snart på storthinget. Strart derpå hördes en ljudelig stämma päkalla tystnad och nu bördes följande tal: ukäre wänner od bröder! Jag har sammankallat eder i dag, på det mi må funna öfwerwäga den wigtiga sak, som nu snart skall företagas, nämligen walet till stortbingsmän. Jag will derföre fore teligen förklara eder min mening om fafen. Rorrige är ett fritt land, och folket har den lagstiftande makten. När jag säger folket, kan dermed icke menas annat än bonden, ty Hans Barlien har iydeligt sagt i NRationalbladet, att bonden är statens arundvelare, embetsmannen är statens tjenare, och köpmannen är ett