må wända of, då det gäller. — — — — Längre fram på resan mötte de en man med ett bandit-ansigte och swart krusigt här, klädd i en lugasliten frack och benkläder i temligen däligt tillständ. Han war mycket halt och höll -ena handen på wänstra knäet för att stödja benet och i den andra bade ban en tjock knölpäk. Då skjutsbonden helsade denne med myc: fen wördnad, frågade Berg hwem denne person war. Känner du icke honom, swarade skjutsaren med förwåning, det är siatsborgaren, som skrifwer så hwasst i bladet, och som blifwit sänd omkring af regeringen, för att se efter, huru embetsmännen bandtera med bonden. Han är en mäktig man, och de säga, att ban är den tredje näst fungen. — Men huru kan du tro, sade Berg, att en få mäktia man skulle gå till fots omkring i bygden od) def. utom wara få uselt klädd? — Det är bara skälmstycke af honom, swarade bonden, på det ingen skall märka hwem han är. Berg wände sig nu til Måller, för att få upplösning på denna gåta. Möller berättade bonom, att det war en mycket beryktad ver: fon wid namn Peder Soclvold, fom i anledning af ätskilliga ffurt: streck mäste lemna fin födelseort, derefter började ban utgifwa en tidning, full af elakbet och beskyllningar om underslef å embetsmännens sida och missbruk af embetsmyndigbet, fom, eburu usel den war, både till form och innebåll, ite dessmindre warit mycket spridd och werkat högst förderfligt på sinnesstämningen och isynnerhet utwerkat att nästan ingen embetsman på landet wåljes till storthingsman.