Helsingborgs-Posten – 20 oktober 1849, sida 2

a funde hafwa lifa få godt fom jag, är han aldrig nöjd, utan pratar beständigt om, huru mycken orättwisa som begäs af embetsmännen och regeringen och huru illa fonungen regerar. Han tror fullt och fast, att hwarje bonde funde regera bättre, och anser allt hwad som stär i tidningarne säkrare än det. som stär i bibeln, hwilken man ofta börjar att twifla vå Han bar en god gård och kunde lefwa lugn oc) förnöjd, såsom jag bar gjort; men ban: bar aldrig ro på fia. Rär han är bemma, läser han och studerar, och läter gården sköta fig sjelf, och få reser han omfring i bygden från det ena mötet till det andra, för att prata om wal och lagar, och Gud wet allt. Hade han ide en få rask hustru, fom han har, få skulle det fe illa ut med gärden. Sådan fom Erif är, äro många andra, och jag fan just ide tro att det är något godt. Och få refer en stygg ÅFant7 (galning) omkring, som de kalla Statsborgaren, och han sätter dem upp emot prest, skrifware och amtman, och inbillar dem, att de äro kältriagar, fom blott wilja utsuga och förtrycka bonden, och) det tro te, fastän statsborgaren icke fan säga hwad ondt de bafwa gjort. Nej, det war annorlunda i gamla dagar. Wille wi hafwa tröst, gingo wi till presten, och wille wi hafwa ett godt räd, gingo wi till skrifwaren, och wi gingo aldrig förgäfwes. säro då eder prest och Sorenstriver däligt folk? frägade Berg. — Nej, det wet Gud att de icke äro, sade Stengrim; de äro få bes derliga mån, fom wi någonsin bafwa haft dem, men det bjelper ide, hwad de än göra, få skall bet wara galet, oc det är bod till dem wi