Helsingborgs-Posten – 25 augusti 1849, sida 3

beten och bedömde dem med skarpsinnighet. Mälaren eldades; hans panna uppklarnade. Han klandrade sig sjelf för sin likgiltighet; ban betogs af lust till werksamhet, började rangen stafletterna och toflorna i riftig dager och grep efter palett och penslar. Man för reställer fig lätt, att nu bär fom att råda godt förständ. Ett af styckena syntes företrädeswis bebaga sångerskan. Det war ett skönt landskap i solnedgången, stilla och fridfullt och af den mest magiska effekt. Äfwen ett annat större, men ännu ofulländadt, sjöstycke, fjettrade länge bennes blickar. Det war Afrikas kust, bes lyst af aftonsolen. J förgrunden seglar vå det lätt upprörda baf: wet ett Mohriskt fartyg med swällande fyrifegel. Ombord på ffeys pet ses en grupp Araber, samlade kring och åhörande, med det detta solk egna allwar, en wid skeppsmasten stäende improwisatör, under det rorsmnnnen med orolig blick synes spana i sjerran, der han tyckes finna något oförklarligt föremål, som han söker utreda. J bakgrunden synes i det blå dunkla Atlasberget, hwars topp i skarpa konturer strälar med purpurglans i aftonrodnaden: — en tafla af sior naturskönhet, djupsinnig uppfattning och snll af lif och poesi. — Ungefär sälunda bedömde Jenny Lind denna tafla. Jag måste erkänna att bon träffat sanningen, och mälaren hade blott få mycket att harmas öfwer, att den icke war fulländad. En skön taffta! fade Jenny Lind efter ett långt äskädande. rJullända den för min räkning. — Will ni det? LWBerkligen? frågade målaren med fynbar glädje. EStkulle ni önska er ega den ? Jag önskar ide, utan jag will hafwa den, fortsatte Jenny Lind. Det ffall ni oc. i Den ffall fitta i mitt bästa rum på den bästa ylotfen.