en bomd ned i rummet bredwid, dödade en och sårade fyra af hans der inqwarterade manskap. Men sädan taffelmusik hade nästan alla som woro i fästningen, ty fienden, som nu efterät finner det oförs swarligt, att Danskarne angrepo dem, få korrt före mwapenftilleftån: Det, bar säkert glömt, att de om förmiddagen d. 5 Juli, emellan kl. 10—1, inkastade 230 bomber i fästningen. Scmitterlöws uppassare war honom mycket tillgifwen. Om natten, då S. med sitt kompani ryckte ut emot fienden, följde ur: passaren med. Wid stormningen af ett gärde eller ett batteri (iag minnes ej bwilferera) blef S. särad, efter att i twå timmars tid bafwa gått raskt framåt med fin pluton, igenom en mördande eld. Afwen S. gick med en fund sedan han erhållit fåret. Men vu fick uppassaren fe, att blod rann från hang löjtnant. Han skyndade fram, började gräta, och förmådde S. att wända om och stödja sig på bonom. Nu fick S. fe en karl af sist manskap, fom fom sör att ledsaga 2:ne fångar till fästningen. Äfwen särad fan jag wara nyttig till något, tänkte S., tog en pistol i banden, bad foldaten återwända i striden och, stödd på fin uppassare, dref han de 2fäns garne framför fig; men han hade ej gått mer än ett par bundrade steg, få fom en tysk fula och genomborrade den stackars uppassaren, fom störtade död till fin herres fötter. Schmitterlöw lutade fig ned öfwer tjenaren, lemnade ett par tårar qwar på bang ännu ffälf: wande lik och släpade fig blödande, nu ur dubbla fär, fram till fåftningen, med fina båda fängar i i behåll, Öhman bar fått en fula genom högra banden, men läkaren bar lofwat honom, att blifwa alldeles äterställd. Ö. war i flaget wid Kolding d. 23 April, en af dem, fom togo ned den tyffa fanan från slottsruinerna derstädes, och war följakrligen en af de första, som inträngde i staden, då Danskarne om förmiddagen eröfrade den. (Kolding, fom utrymdes af Danskarne d. 20 April, ätertogs nems än twenne gånger den 23-dje, men mäste om aftonen äter öfwer ifwas.) Rudbeck war den 20 April plaserad wid södra porten i Kol ding, då fienden angrep staden, oc) mäste der med fin afdelning ut: bärda en 3 timmars bårdnackad, blodig kamp och tillwann sig både officerares och meniges högaktming för sin tapperhet och fjälsnäre waro. Gcoeral Rye tackade honom särskildt, i wälförtjenta, fmids: rande ordalag, för hans wisade tapperhet och ädagalagda skicklighet som officer. Knorring stod samma dag i reserven wid Koldings norra port, men war deremot d. 23 April med sin afdelning i elden (wid Ej: strup och Paalby) från El. I om förmiddagen till fl, 4 5 på eflermiddagen; war med wid stormningen af en qwarn, gjorde ett par fångar, war föröfrigt alltid framför fin afrelning od) wisade den: jamma, att swenskarne heldst gå framåt, ty wid reträtter fom bang afdelning alltid sist. För närvarande var han fått ondt i ett öga och ligger på garnisonshosvitalet. Förmodligen är det af förkyl ning på fältwakter, bivuaker m. m. Ty de officerare, som warit vid general Ryes brigad hafwa haft ganska allwarliga strapatser. Så berättade mia t. er. Knorring oc Rudbeck, att de från d. 20 Maj ei legat afklädda mer än 7 nätter, hwilfet de funno fom or en föllo sia ganska naivt. Då Ryes brigad stansade Tyskarne utansör Veile d. 8 Myj, rar det eget nog, att större delen af de officerare, som slogos der, voro swenstar, nemligen Taube, Carlson, Ribbing, Horn (wid lifgrenadiererna), Knorring och Rudbeck, Tanbe har wid batteriet Haxthausen, ett bland de bästa dan: fa batterier, förwärfwat fia ett aftadt namn, äfwenfom Stjernftam, om bär blifvit officer. Han war underofficer wid Götha artilleri. Löwen Cwid Lifreg:tets bussarer) och Lind (wid Uplands re: emente) hafwa äfven utmärkt fig betydligt. J slaget wid Ejstrup och Paakby den 23 Arril, såg man en )Jannebrogsfana, fom swajade i spetsen för de danska jägarne. för tt uppmuntra tem, Det war en djerf och tapper satan, tänkte jag, om alltid är framme, närmast fienden. Wid närmare undersökning ar detta äfwen en — swensk (grefwe Horn wid Lifgrenadiererna). Som ett bewis på Slevwigholsteinarnes rena samweten, ma ämnas, att flera of fängarne redan afyändt sig lifwet. En af te swenska officerarne K., blef inqwarterad vå samma sarett, fom några fårade sleswigholsteinska officerare. Desse hade ft utanför dörren. K. fom låg en trappa läare ned, öppnade en ig sin dörr, för att ropa på sin uppassare. Tenne mar ej tillsstä8, hwarföre han bad skildtwaflen falla på honom. Danne förstod önom ef, utan tea blott. Hör tu inte, att jag talar till Dig? röt till karlen. Berftedye nicht Deutsch, svarade skilttwakten, leende. Samme officer, som, utom kokarden och fnapparne, har en med reussiska officerares ganska lifa uniform, war en dag klädd i pas NN INO vj LAHUAA...