m.. e DCS 9. eD -i:imm. 2T församlingslärare och ifrare för nykterhetens befordrande m. m.: sanna förtjenster, fom kanske bort freda honom från offentliga föros lämpningar från en medlem af den förfamling, der hans werffams bet nyligen tagit fin början. Wi weta wisserligen att der i all ting gifwes ett lagom, som man kanske i dessa medelmättans da: gar framför allt bör söka iakttaga, om man förnuftigt will lotsa fig fram, od) wi tro också, att Dir W. kanske icke altid hwarken fun nat eller welat följa denna försigtighetsregel. Men wi weta ocksä, att här gifwes nägot som kallas enthusiasm, denna inre, lefwande och alltjemnt utätwerkande kraft, fom oupphörligt oc) oemotständligt sträfwar till sitt mål, utan att efterse eller beräkna, om den alltid begagnar sig af de lindrigaste medlen, om den trampar på en och en annan liftorn, efter kittlar en oc en annan slaksida. Och der blef wäl fällan något werkligt stort uträttadt i mertden, der ide denna enthusiasm trädde i spetsen och lifwade de tröga menniskorna för en tanke och förde dem med fig till målet. (Inom paranthes sagdt: O. O. bör wäl märka, att det att wara enthnsiast är icke precis detsamma fom att wara fantaft; of det förra slaget finnas just ide fö många, af det sednare hafwa wi öfwerflöd). Doktor W. är enthusiast, och en, skulle wi tro, af det lifligaste flaget. Der före har det wäl ock händt, att han mängen gang stött emot, der ban med oblidkeligt allwar och utan stonsmål gisslat lättsinnet och icke låtit den sedliga förslappningen förblifwa i maklig ro. Senast var H:r Doktorn oroat O. O. Det synes ätminstone få, ty när man flår i bögen, få skriker ju den, fom slaget träffar. O. D. skriker nu wisserligen ide — dertill är han för god gentleman — jan twertom föfer att skämta bort alltsammans, och der finnes in: senting, fom ide fan blifwa föremål för ett skämt of O. O. — Men huru mycket O. O. bemödar fig om att taga på fig fina frynt: ligaste optimistminer, få förmår han dock ide att, under den frams wingade satiren, (ty satir skall det wäl wara?), dölja fin inre örtrytelse. Han riftigt swettas under bemödandet att göra fina tis sader skämtsamma, lekande och lättsinniga nog, men alltjemnt fticer sitterbeten fram. O. O. har klädt fig i en behaglig deshabille, vär ban will uppwakta fin pastor; bar pryder fina piluddar med slommor. Han skrifwer till honom i följetongsmaner, och dertill såde på wers och prosa om hwartannat; ingenting fan wara älffrärdare. Och det lyckas O. O. att sä skickligt och konstmersigt örena begge skrifsätten med hwarandra, att man werkligen bar wärt att skilja wersen från profan oc) profan från wersen; O. O. iv of gammalt en mästare i den konsten. Det som isynnerhet fy tes förarga O. O. denna gången, är att doktor W. nagon gång äkat störa honom i fin matsmälining och fina goda ungfarläwanor. Det tyckes fom om D:r Wes ord ljudade i hans öron, just dä to asen låter fig smutta af wid en god cigarr. Han får ide ro wid itt blåa band) ban har bara för D:r W:s skull elaka drömmar ider den fmånätta, oskyldiga florsbufwan. Och detta sednare är aturligen det mest päkostande för den fom sjunger få wackert om ömnens bimmelffa gäfwa : SAL den fom fan fofwa,! — — — ban fyndar ej, han, såsom ordspräket lär. Med ett ord: O. ). får ide wara i fred för D:r W., och derföre förefaller det tros igen ingen, och ide of heller, underligt, att O. O. för fin del på ägot sätt söker beswärja de oroande andarne; isynnerhet då han erigenom äfwen far tillfälle att inför publiken wisa sin förmåga i tt nytt flags brefstil. Som bckant är, bar O. O. redan förut unnit en wiss ryktbarhet genom fina 7Kinefiffa cpistlar. Wi äro innerligen i aqwalet, pwilketdera slaget wi skola tillerkänna företräct; och tilläta oss derföre saga, att beggedera äro lika goda. Men, någon ffulle kanske funna fomma på den tanken, att O. O. ti fina Oresundsepistlar utgör ett flagg opirion inom det sambälle, wars pastor D:r W. är. Denna förmodan kan wisserligen sägas edan hafwa fått en god stöt derigenom, att Aftonbladet, förmods gen med full fännedom om O. O. från gammalt, ide ansett fig mna taga på byllon fulla tilljörlitligheten af nämnde epiftlar, puru Aftonbl. ide tunnat underlåta att förnöja fina läfare med del af snillefostret. Likwäl bafwa wi uti ärminftone en prowinsdning, (om wi ej missminna oss), till och med en Skåusk, fett fas in tagas för alldeles kontant, säsom wore werkligen O. O. den rgan, hwarigenom H:s sambälle welat hafwa uttryckt ett allmänare, offentligt ogillande af D:r W:s emdetswerksambet. Der be: öfwes nu i sanning ide mycken kännedom om de ifrågawarande ersonerna, för att strax begripa, att O. O. contra Wiesselgren cen, få tillsägandes, ganska naturlig position, och att saken få: des i och för fig sjelf till det bögsta bör betraktas från den fynunkt, från hwilken wi tillåtit ess fe densamma; om wi fanfte fom Unad tillägga, att O. O. på detta sättet afsett att förffaffa fin dning ett widgadt förtroende — om beräkningen slär in, blir en