tom staden, och inwantade Windischgratz, som med en stor truppafdelning ryckte från Prag. J hela Böhmen, serdeles i denna stad, jublades öfwer att kejsaren öppet förklarat sig för Slaverna, och Windischgrätz, fom nyss genom sitt bombardement, gjort fig få hatad, bars nu vå folfets händer, ty det wäntade, att han, hwars mod och karaktersfasthet det alltförwäl kände, skulle befria Slaverna från tyska oket. Då Windischgrätz förenat fig med Jellachich, fom öppet förs klarade att han stridde för ett Slaviskt kejsardöme, omringades Wien af truppar. Ungrarne, på bwilkas biständ de upproriske räknat, sweko sitt löfte. Men nu ankom Rob. Blum med fina meddeputc: rade från Frankfurt och sökte genom hans inspirerade tal om mord och brand att uppreta sinnena än mer, som ock lyckades få, attupr: rorspartiet afslog borgrarnes upprepade uppmaningar till uppgif wande, och swor att begrafwas under stadens ruiner. D. 28 bör: fade trupparne bombardera od) inträngde förstäderna, hwarest de upproriska förswarade fig med raseri. D. 29 erbjöd fommunats rådet, trots studenternas och pöbelns wägran att nedlägga wapen, uppgift, fom antogs, men just då den skulle ske, lyckades det akademiklegionen, att genom ett löst rykte om Ungrarnes antåg till Pjelp att reta pöbeln att bryta den slutna öfwerenkommelsen och förrädiskt anfalla trupparne igen. Windischgrätz, som hittills söft skona det inre af staden, tillgrep nu alla medel; men förswaret af arbetarne och vöblan, som blefwo fanatiserade af anförarne, hwilka fruktande straff, twungo alla borgarne att strida med, war så tappert, att han först d. 31 war i ständ att med storm intränga i staden, hwarest motståndet fortfor ännu till d. 1 Now. Under denna famp begin gos oerhörda gräsligbeter, säledes släpades likkistorna ut af de fejs serl. grafkoren och uppstapplades till barrikader, bakom vilka fru: denterna förswarade sig till def artilleriets fulor splittrat detta bål werk i stycken, fom jemte slarfwor af lifswepningar flögo om i ga: torna. Mord, plundringar och brandskattningar begingos lifa wäl af afademilegionen med dess anhang, som af de inryckande Kroaterna. Frankrike hade rest fig, i beta sin kraft och wisat fy än ega styrka att häfda sin ära och göra sin wilja aktad; men sedan sans inträdt hade det gerna behållit ett luttradt kungadöme, säwida det ej få öfwerljudt under uppbrusningens moment yrkat på republif. Wäl äro i Frankrife mänga äkta republifaner äfwen bland egen: domsbesittarne, men mängden af dem sätter större pris på sin egen faktiska säkerhet i en konstitutionel monarki, än på en allmänt ut: sträckt frihet i en orolig revublif och i det bela äro franska revolutionerna mer utgångna från äflan efter glans och makt, än från en wertklin djup frihetskänsla. Thiers, som öppet förklarade, att ban war bland dem, som mottagit, men ej önskat republif, fick allt större anscende i nationale församlingen genom fina bemedlande tal, hwari han med flera mot: bewis mötte rörelsepartiets förnuftsftritiga planer. Han bewiste det grundfalska i deras satser, att borgrarne hade rätt att fordra arbete af staten, och att egaade rätten ej kan wara till i ett äkta demofratiskt samfund. Ej mindre grundligt belyste han de wädliga mått och steg, partierna föreslogo att häfwa penningförlägenheten. Han wisade hur man genom ultrademokratiska tendenser rusade mot sin undergång. Cavaignac säg wäl hur reaktionen allt mer och mer wann insteg genom den öfwerbewisande skarpsinnigbeten hos Thiers, till hwilken nu Odillon-Barrot sällade fig. Thiers, Cavaignacs wår, erbjöd generalen sitt och Barrots biständ att inpassa republiken i monarkiska former. Wid samma tid tillbjöd oc röda rerubliken fin hjelp, om Cavaignac frinaf Raspail. Men den redlige republifa: naren afskydde lika mycket röda republifen, som wille ur obe gränsad frihet, och det parti, fom wille begränsa folkets frihet genom antidemokratiska institutioner. Röda republiken swararade ban med att förstärka besättningen i Vincennes, der Raspail satt fängen, pm TS PP LL