)crigenom. Tyskarnes insaltt Juttand alpltidbe itigtit dtt wtiKiltsFiå anska regeringen till eftergifwenhet, och att wisa folket hur wan: näftig den war att skydda det, få att fredsslut med förluft af Sledvig nore påkalladt. Blokaden, Danmarks enda wärn mot fin til ands mäftige fiende, war stärpt; kungen af Preussen måste derföre öfa afleda det i Nordtyskland rådande missnöjet häröfwer, genom att wäcka lika stämning i Danmark, och till den ändan angripa, hwarest särbara sidor blottades. Derföre ålade Wrangel Lauenborg, som nekat preussarne genomtäg och indragit sin kontingent, då det gällde anfall på Sleswig, att uppställa fina truppar. Derföre skulle d. 16 Maj ett anfall göras på Als, som dock ej blef af, emedan trupparne wägrade lydnad. Derföre utstref Wrangel hos Jutländarne, som woro fäderneslandet orubbligt tillgifna, d. 18 Maj en krigsskatt af A millioner Rödr, att erläggas d. 28. Men detta medel fom han aldrig att göra bruk af af, ty samma dag fom påbudet utgafs, fick preussiska regeringen en rysk not, hwari förklarades att tyska trups pars inryckande i Jutland slulle owillkorligt upptagas som fredsbrott med Ryssland. Denna not hade till följd befallning åt Wrangel att utrymma Jutland — ntan krigsgärd. Diplomatien hade nu uppträdt, men dess förhandlingar gingo ej Danmarks önskan till mötes; ty bäde Rysslands not och en af Swerige samtidigt afgifwen förklaring hade wisst till syfte att med wapen försärra Danmark om Jutland, men. utan att antyda när gon bewäpnad intervention i frågan om Sleswig. Första stötestenen för danska diplomatien war Preussens wägran att antaga Ryssland till medlare jemte England. På makternas inrädan och i borp att få saken afgjord, pwilket ej ansågs hvifwele aktigt, såwida England ärligt uppfyllde fin garanti, sann danska fas binettet, som mottog Rosslands och Sweriges försäkran om kraftigt moraliskt biständ, för godt, att ej längre insistera vå Rysslands fam: werkan till medling, oc hade få mycket mer skäl dertill, då RNyf: sand förklarat att det skulle bestämma sin ställning till saken efter Englands föredöme. Men pwad som äfwen lade hinder i wågen för medlingsförsöket, war preussens tweiydiga beteende, fom wifas bes dels i den fullmakt, det låtit förbundsdagen gifva fig, att fors dra hwad ej kunde medgifwas utan kränkning af Danmarks rätt, dels genom Wrangels påbud om frigåffatt wid samma tid, fom Bun fen älades att antaga Englands wänskapliga bemedling. Först söfte man äwägabringa ett stilleständ, hwartill både Enar land oc Danmark uppgjorde hwar sitt, dock i hufwudpunkterna ök werensfämmande, förslag, fom wäsentligen git ut på: att både dans ffar och tyffar skulle utrymma hertigdömena, kungen af Danmark ute nämna en provisorisk regering för Sleswig under stilleständet, och tysta förbundet en för Holsten; fångar och skepp utlemnas å ömse siror; dock gjorde Danmark wid detta sista willkor det beting, att först grunder för en slutlig öfwerenskommelse skulle uppgöras. Preussiska gesandten i London Bunsen wille emellertid underhandla om stillestånd blott under willfor, att Sleswigs inkorporation i tyska före bundet, med undantag af de nordliga diftrifterna, hwars befolkning borde förklara fig för förening med fonungariket Danmark, uppfrälls des säsom fredsbasis. Detta förslag blef äfven Palmerstons. Eng land, fom garanterat Sleswigs förening med Danmark, och som sjelf anwänder wapen mot Jrländarne, hwilka begära upplösning af den twungna föreningen mellan Jrland och England, föreslär detta hertigdömes delning, och uppställer fom princip att befolknin: gen i en ssatsdel, fom sländigt hört till danska riket och delat dess ftatss och borgerliga rättigheter, skall genom ett kotteris uppror mas ra berättigad utträda ur föreningen, när den finner för godt. Pals merston erkänner dessutom sjelf, att delningen efter nationaliteterna pögst otillfredsställande fan göras då udemarkationslinien, bwar den än drages, wäl kan skilia mängd från mängd, men att man ej fan wänta fig det alla tyffar stanna på ena oc alla danskar På andra sidan, hwarför man då ej bör lemna åt befolfningen, till hwars fromma delningen företages, bestämma delningslinjen, utan söka till wägabringa den genom öfwerenskommelse mellan danska regeringen och tyska förbundet. Preusssen, fom will förswara Sleswigs oskiljaftigbet frän Holsten, föreslår sjelf att inkorporera en del af Sleswig i Dans marf, och Palmerston, utan att lemna uppmärksamhet åt Tysklands afsigt med sydl. Sleswigs eröfring, som är att skaffa fig goda ham: nar, arbetar ifrigt på att förmå Danmark att finna fig wid denna siyckning, då det i stället liager i Englands fora intresse, att skydda Danmarks integritet! — Danska kabinettet gick wäl ef in på detta förflag, men tillät fin gesandt i London att diskutera det. Ställ: ningen war wisserligen swår, men det war samma kabinett, som blifwit bildadt för att till det yttersta insistera på ett Danmark till Eideren. Sednare uppsatte kabinettet, förgäfwes, motskäl mot Sleå: ÅÅcbens Förbundsdagen, fom en gång förklarat Sleswig, jär