HI IUM bIUPPIJSMITYLe Äterblick på det förflutna året. (Fortsättning fr. N:o 13.) Då planen än ej war mogen, walde hufwudmännen en dewis för att dölja den, men dock skaffa upproret understöd. Det hette att folket wille uttala en stor demonstration för Frankrikes bemed: ling till Polens befrielse, hwarom just debatterades i nationalföre. samlinger. D. 15 Mars inträngde midt under debatten en folkbop, ledd af några församlingens egna medlemmar oc) kommunisterna Raspail, Barbes och Blanqui, under grufweligt gny in i fesfionde salen. Raspail uppläste under buller och oordningar petitionen och understöddes af Blanqui, fom päyrkade att utan dröjsmål sända cn arme Polackarne till Hjelp. Under jubel of den upprorslystna fär: men inbars Louis Blanc i falen och fordrade det de rife beskattades med en million, samt förklarade den för förrädare, fom lät flå ger neralmarsch. Bifallsskräl oc) handgripligheter mot de utpekade reyresentanterna följde på detta anarkiens utropande, och Hubert fördris stade fig att ingripa i regeringåmaften i det han sprang upp på. skranket framför talarestolen och ropade: Nationalförsa:nlingen är upplöst i solkets namn! Representanterna drefwos ur salen och uns der skrik: VTill wayen! antog swärmen den af en klubb framfas stade lifta öfwer en ny provisorisk regering: Barbes, Raspail, Gabet, Proudbon, Hubert, Ledrus Rollin, Blanqui och Leroux, mån hwilka alla röstat för en obegränsad kommunism od) ett pöbelwälde med glorifiering af fina egna personer på andras bekostnad. Från ses sionssalen wäl ade fig upproret ut på gatorna, men den fasa, fom ryktet om def tendens injagade bos alla, fom bade någon egendom, bragte Nationalgardet hastigt i gewär, och efter fort strid arrefterares te fleste af upprorsregeringen på rädhuset, dit de strart begifs wit fig och börjat tillsätta embeten. Allmän förbittring rådde mot upphofsmännen. Fastän Ledru-Rollin, fruftande olycklig utgång, bade hällit fig passiv, ja till och med fällt fig wid Lamartines sida, då denne satte fig i spetsen för Nationalgardet, kunde ban dock ej undgå all misstanka. Jntrycket af detta hotande upplopp wisade fig wid fuppfemens tarwalen till nationalförsamlingen; begge partierna fatte alla krafter i rörelse att afgöra dem till fin resp. fördel, hwarför Thiers och andra reaktionsmän, och folkuppwiglare såsom Proudhon och Lerour från hwar fin sida inkommo i nationalförsamlingen. Louis Bonas partes wal hotade med ett nytt mäktigt partis intriger, då man nizte att bemligt arbetades på att bana bonom wåg till-prefidents skapet. Regeringen orkade på hans landsförwisning, men detta förkastades och tjenade blott till att förwissa hans parti om fin stora betydenhet, hwilket wisade fig d. 14 Juni, ärsdagen af bastil lens stormning, då under ropen Lefwe Napoleon! Lefwe Kejfar ren! flera upplopp af få hotande karakter blefwo, att wapen måtte anlitas. Att L. Bonaparte afsade sig inträdet nationalsörsamlingen insöfde regeringen och hans parti kunde derigenom lättare i hemlige bet werka. Regeringen hade ändtligen beslutat att sätta en kraftig bom för owäsendet wid werkstäderna och förhandlingar derom i nationalförs samlingen woro utsatta till d. 23 Juni. Arbetarne bestämde denna dag till den afgörande, då på ruinerna af det bestäende den rida revublifen slulle resas, hwari proletärerna skulle blifwa herrar och kommunismen grundlag. Deras wäl öfwerlagda och ordnade planer tillintetgjordes, genom regeringens, nationalgardets och truys parnes förenade ansträngningar, efter 4 dagars blodig kamp. Ne geringen, af hwars medlemmar isynnerhet Lamartine wisade med öfwerallt hwar kampen stod hetast, afträdde under upproret, det före färligaste, fom nänsin rasat i Paris, och gen. Cavaignac utnämdes till diktator. J Danmark hade och wid Juni mänads utgång sakerna fått ett annat utseende. Ministsren bade ett dabbelt wärf: att sörbereda 77 än.